Tillägnad Elke
Masczyk
"Le mensonge,
fût-ce celui de silence,
peut paraître opportun,
et opportune la persévérance dans le
mensonge,
mais il fait à l'ennemi trop beaux jeux,
et la vérité fût-elle
douloureuse,
ne peut blesser que pour guérir"
André Gide, 1936
Innehållsförteckning
Förord
Första delen -
Bluffen iscensätts
Kapitel
1 Visiret som aldrig föll
av
Kapitel
2 Det försvunna visiret
Kapitel
3 Visiret lokaliseras och
bärgas
Andra delen - Bluffen
cementeras
Kapitel
4 Kommissionen förfalskar
olycksförloppet
Kapitel
5 Sjöfartsverkets
manipulationer
Kapitel
6 Kommissionen byter uppfattning
Kapitel
7 Regeringen griper in
Kapitel
8 'Övertäckning' av
vraket
Kapitel
9 De förfalskade
rapporterna
Tredje delen - Bluffen
avslöjas
Kapitel
10 Uppgifter som svenska regeringen
sände på remiss hösten 2000
Kapitel
11 Parlamentariska frågor
Kapitel
12 Vad som hände
Epilog
Bilagor
Av samme författare :
Lies and Truths
about the M/V Estonia Accident, 1998
Nya fakta om Estonia, 1999
Katastrofutredning,
2000 (Internetbok), reviderad 2004
Disaster
Investigation, 2001 (Internetbok),
reviderad 2004
Detta verk är skyddat av
upphovrättslagen. Kopiering från och via
Internet och vidarespridning i digital form är
dock tillåten om källan anges.
© Anders Björkman
6, rue Victor Hugo, F 06 240 Beausoleil,
Frankrike
Telefon +334 93784590
e-post anders.bjorkman@wanadoo.fr
Förord
Alla
svenskar kommer ihåg onsdagen den 28
september 1994. Passagerarfärjan Estonia hade
vid ett-tiden under natten sjunkit i
Östersjön och ett stort
räddningspådrag hade
påbörjats. Media
rapporterade hur ett fåtal överlevande
hade räddats av andra färjor och
helikoptrar under cirka sex timmars sökande
mellan klockan två och åtta medan det
stora flertalet drunknat. Alla överlevande
hade räddats vid åtta-tiden morgonen den
28 september och förts till olika sjukhus men
ingen ansvarig kunde meddela namnen på dessa
överlevande. Ett stort antal listor med namn
på överlevande cirkulerade - totalt
nästan 150 namn. Senare meddelade
olycksutredarna att fartygen räddade 34
överlevande direkt ur sjön och
helikoptrarna 104 - totalt 138 personer. En av de
räddade avled senare på sjukhus. Men
utredarna har aldrig redovisat vilka fartyg och
helikoptrar som räddade vem och senare
undersökningar visar att de officiella
siffrorna inte stämmer - fartyg
och helikoptrar räddade fler än som
senare uppgivits. Inte
ens en vecka efter olyckan kunde myndigheterna
meddela namn på alla överlevande -
eftersom man beslutat att gömma undan flera av
dem. För att dölja ett brott?
Sveriges, Finlands
och Estlands statsministrar träffades samma
dag i Åbo och beslöt att en gemensam
kommission skulle utreda olyckans orsak.
Naturligtvis undrade alla vad som hade lett till
tragedin. Sveriges största morgontidning
Dagens Nyheter, DN, meddelade följande dag att
Vatten på bildäck trolig orsak,
och att De flesta experter (sic) var
på onsdagskvällen ense om att tragedin
orsakades av vatten … på
bildäck. En stor men dum och
lättförklarlig katastrof alltså.
Vilka som räddats kunde man fortfarande inte
meddela.
Andra tidningar och
TV och radio publicerade liknande uppgifter, men
vilka experterna var meddelades ej.
Historieförfalskningen var i full gång
redan första dagen, för hur kunde vatten
lastat på ett bildäck i en
överbyggnad ovanpå ett
vattentätt och oskadat skrov sänka
en färja så att minst 852 personer dog?
Den frågan är fortfarande aktuell idag -
maj 2002 - efter debatt i Riksdagen den 13 december
2001 och i Konstitutionsutskottet den 3 april 2002.
Erik Wedin från svenska Sjöfartsverket
invände därför olycksdagen att
... detta kan dock inte ensamt ha orsakat
katastrofen ..., men hans bedömning
tystades snabbt.
Vidare enligt DN
torsdagen den 29 september: Under onsdagen stod
det klart (sic) att
det bara fanns två sannolika orsaker till
katastrofen: vatten kan ha kommit in genom
någon av portarna (dvs dörrar som
leder in i överbyggnaden) eller fartyget
har lagt sig tvärs mot sjön, sedan alla
fyra motorer stannat och lasten (i
överbyggnaden) förskjutit
sig.
En person (expert?)
vid namn Hans Wermelin meddelade DN att visiret
hade slagits av. Civilingenjör Wermelin var
skeppsteknisk konsult i Stockholm med firma ADC
Support, som senare fick uppdrag av Kommissionen
att skriva kapitel 10 i slutrapporten. Wermelin
betalades SEK
140.000:-
för att göra en historik om
färjetrafiken i Östersjön. Denna
historik hade inget med olyckan att göra. Hur
Hans Wermelin redan den 28 september, olycksdagen,
kunde veta att visiret hade slagits av är ett
av Estoniakatastrofens stora mysterier. Ingen
person hade då kännedom om denna
möjlighet. Hans Wermelin meddelade senare i DN
att färjor sjunker, pga avslagna visir. Denna
uppgift var 100% fel, precis som allt, 100%,
väsentligt som Kommissionen kom att
tillkännage under hela sin existens.
DN meddelade
också att statsminister Carl Bildt
kände personligen
(sic) flera ombord.
Bildt larmades 01.30 (svensk tid*). …" varje
sten måste vändas på" sade
Bildt till DN. (* Estonia sände Mayday
kl. 00.24-00.30 svensk tid, dvs Bildt var
informerad i stort sett direkt - innan det
första fartyget - 'Mariella' - anlände
till olycksplatsen).
Den finska
utredningschefen Kari Lehtola uttalade att en
besättningsman, systemtekniker Henrik
Sillaste, skulle ha sagt att en lucka på
bildäck hade släppt in vatten, men enligt
senare officiella polisprotokoll hade Sillaste
aldrig berättat om en otät lucka på
bildäck i överbyggnaden. Vad Sillaste
eventuellt berättade var att det läckte
vid den stängda bogrampen bakom visiret
i överbyggnaden efter att
slagsida uppstått och att
länspumparna var igång och
pumpade kölsvinet i skrovet läns
långt före slagsidan
uppstått.
Det senare tydde
snarare på att Estonias skrov var
läck och att läckage i skrovet
under vattenlinjen - inte läckage vid
en ramp i överbyggnaden - hade orsakat
slagsidan. Sillastes indirekta uppgift om
skrovläckage tystades naturligtvis
ner.
Det är
intressant att notera hur snabbt massmedia och
officiella personer inklusive
utredningskommissionen koncentrerade hela intresset
på den otroliga (lögnaktiga)
vatten-lastat-på-bildäck-i-överbyggnaden-teorin
och att massmedia aldrig nämnde ordet
läckage i skrovet under vattenlinjen,
länspumpar som pumpar skrovet läns
eller de vattentäta dörrarna i
skrovets vattentäta skott som skall
förhindra sjunkning. Färjan flöt ju
faktiskt på skrovet - inte på
överbyggnaden. Färjans stabilitet
med oskadat skrov och sjövatten lastat i
överbyggnaden ovanpå bildäck
ovan vattenlinjen rapporterades heller aldrig i
massmedia den 29 september eller senare. Ett
sådant elementärt lastfall borde ha lett
till att skrovet tippade och flöt upp och ner,
dvs kapsejsade. Att fartyget faktiskt
flöt på skrovet och att skrovet
måste vattenfyllas vid sjunkning meddelades
aldrig förr eller senare. Därför
kunde Kommissionen aldrig förklara hur
och varför Estonia sjönk. Eller
hur många som räddades när och
hur.
***
Estoniaolyckan
förblir ett mysterium - ett ouppklarat brott.
Utredningen 1994-1997 och Slutrapporten publicerad
i december 1997 är fulla av besynnerligheter,
osäkra moment och rena motsägelser. Ingen
seriös skeppsbyggare, nautiker, sjöman
eller sjöhaveriutredare kan vara nöjd med
den famösa Slutrapporten. Författarna
till Slutrapporten, nio personer utan moral,
vägrar naturligtvis konsekvent att diskutera
uppgifterna i sin egen rapport. De skyller alla
på varandra.
Det finns inte ett
enda bevis för alla väsentliga uppgifter
i Slutrapporten! Eller att kommissionen ens skrev
slutrapporten - inga manus finns!
Trots alla obehagliga
känslor försöker i alla fall
anhöriga, överlevande och
allmänheten att nöja sig med de givna
förklaringarna, men den officiella versionen
motstår inte enkel, kritisk granskning. Denna
bok visar att varken visiret, pga felaktigt
konstruerade lås - konstruktionsfel -
eller att vatten på bildäck i
överbyggnaden orsakade olyckan,
eftersom det var och är fysiskt omöjligt.
Det är mycket sannolikt att visiret lossades,
sprängdes och drogs loss, under
vattnet av svenska flottan efter olyckan
för att ge stöd för det officiella,
falska, omöjliga olycksförloppet som
uppfanns olycksdagen, dvs att visiret
föll av efter att lås och en massa andra
delar förstörts. I alla
påstådda fall presenteras bevis
för denna hypotes. I andra
omständigheter, t.ex. försvunna
överlevande, saknas svar på
frågor, vilket inte hindrar att
myndigheternas uppgifter inte kan uppfattas som
sanningsenliga. Myndigheterna vägrar
intressant nog att besvara frågorna med
diverse dumma undanflykter och med nya lögner
som kommer att beskrivas i boken.
***
Det
är uppenbart att allmänheten 1994-2002
utsatts för en statlig (svensk)
vilseledningskampanj i samband med Estoniaolyckan
som numera leds av Styrelsen för psykologiskt
försvar, SPF.
Det är i detta sammanhang intressant att veta
hur myndigheterna, läs SPF, själva
definierar vilseledning:
Vilseledning - Vilseledning
är en form av inflytande som en
aktör - sändaren - genom
kommunikation uppnår över en
annan aktör - mottagaren. Vilseledning
skulle i och för sig kunna ha ett
självändamål men antas ...
motiveras av ett bakomliggande syfte som kan
vara av varjehanda slag (t.ex. beröra privata
förhållanden, ekonomiska värden,
makt eller säkerhet).
Skälen till att man vilseleder
någon är detsamma som varför man
ibland ljuger. Man vill
skydda sig själv eller uppnå
något, och man tror att det bekvämaste,
mest effektiva eller rent av enda sättet att
göra det är att ljuga. Men
vilseledning är inte alltid detsamma som att
ljuga, eftersom det inte krävs en lögn
för att luras. Vilseledning kan även vara
att avleda uppmärksamheten eller dölja
något. Man kan säga att vilseledning
innebär en kalkylerad
verklighetsförvanskning. På så
sätt har vilseledning i grunden stora likheter
med trollkarlens illusionstrick.
Sändaren kan i princip
vara vem som helst: en privatperson, en
organisation, ett företag, en nu eller
tidigare anställd, en
regering, en brottsorganisation eller en
terroristgrupp.
Mottagaren kan på samma
sätt vara allt ifrån en enskild individ
till en stat. Inflytande uppstår genom att
sändaren påverkar mottagarens attityder,
tankar, känslor och beteende.
Framgångsrik vilseledning
innebär alltså att mottagaren ges en
förvrängd bild av en del av verkligheten
och på grund av detta beter sig så som
sändaren önskar. Detta beteende kan
ha formen av utåtriktade handlingar.
Beteendeförändringar kan också vara
helt interna i en aktör och bestå av ett
nytt sätt att tänka på eller
värdera ett visst fenomen. Sådana
interna förändringar kan i sin tur
så småningom utlösa
utåtriktade handlingar. Den som vilseleds
behöver inte alltid ta skada bara för att
sändaren uppnått sitt mål. ... Men
vilseledning kan också vara
allvarligare: t.ex. att föra en stats
beslutsfattare bakom ljuset i en förhandling
eller påverka ett annat lands
försvarsplanering. ...
Vilseledning kan åstadkommas
på en rad olika sätt.
Variationsrikedomen är stor, men i stort kan
vilseledning hänföras till två
grundformer: simulering respektive
dissimulering.
Simulering - Genom simulering
försöker sändaren få
mottagaren att uppfatta en skenbild som
verklig. Detta kan åstadkommas med
hjälp av tre ansatser. En sådan ansats
har karaktär av uppfinning.
Sändaren skapar att nytt, men falskt,
fenomen, vilket genom sina egenskaper kan få
en effekt på mottagarens
föreställningar eller handlande. ...
Efterapningen är en nära
besläktad simuleringsteknik. Genom att visa
falska spår av ett fenomen vill sändaren
få mottagaren att dra slutsatsen att det
fenomen, som indikatorerna hänför sig
till är vid handen. En tredje ansats för
simulering är att sändaren låter
genomföra avledande operationer
för att mottagaren inte ska upptäcka en
viss företeelse. En bra liknelse är
matadorens rörelser med den röda muletan
för att dra bort tjurens uppmärksamhet
från sin egen kropp. Plojen i detta fall
är att få tjuren att uppfatta muletan -
och inte matadoren - som ett hot. ...
Dissimulering - Den andra
grundformen för vilseledning är
dissimulering, som innebär att sändaren
försöker dölja förekomsten
av ett fenomen eller en händelse för
mottagaren. Dissimulering kan i princip
åstadkommas med hjälp av tre ansatser,
vilka utgör spegelbilden till simuleringens
tekniker. En metod är att rent fysiskt
kamouflera något, till exempel att
hålla ett fenomen hemligt med stränga
sekretessregler som täckmantel. Fenomenet som
ska döljas kan också
förklädas så att det inte
igenkänns eller göras osynligt genom att
det fås att smälta in i sin omgivning -
"omvärldsskuggning". När
exempelvis en viss signal ska sändas som
sändaren inte vill att mottagaren ska uppfatta
skapas " - samtidigt ett sådant brus runt
omkring att andra lyssnare än själva
mottagaren uppfattar signalen som en del av bruset"
(Sjöstedt, 1988).
I praktiken bygger vilseledningen
ofta på en kombination av simulering och
dissimulering.
(Ur VILSELEDNING PÅ
INTERNET - en analysansats. Gunnar
Sjöstedt och Paula Stenström Utgiven av
Styrelsen för psykologiskt försvar, ISSN
1401-2383, Stockholm 2002, pp 11,12).
***
Myndigheternas
(läs svenska regeringens) hantering av
Estoniaolyckan 1994, dess utredning 1994-1997 och
de senare diskussionerna 1997-2004 är
utmärkta exempel på framgångsrik
vilseledning med hjälp av direkta lögner,
simulering och dissimulering där
allmänheten getts en förvrängd bild
av en begränsad del av verkligheten och
på grund av detta beter sig så som
myndigheterna önskar. Det bakomliggande syftet
är fortfarande inte känt. Resultatet
är inte bara justitiemord på 852 omkomna
och deras 10 000-tals anhöriga och att
dölja ett brott utan även ett starkt
bidrag till allmänt myndighetsförakt.
Idag har hittills ingen person ställts till
ansvar för olyckan. Sanning, skuld och ansvar
har sopats under mattan. Sverige vill inte
lära av en olycka.
När
Inter-City-Expresståget ICE 884 spårade
ut vid Eschede, Tyskland, den 3 juni 1998 och
kraschade in i ett brofundament omkom 101 personer
och 105 skadades svårt. F.d. vicepresidenten
i tyska förbundssocialdomstolen, Otto Ernst
Krasney, åtog sig uppdraget att agera
ombudsman för de skadade och omkomna, dvs se
till att de först och främst fick korrekt
medicinsk, social och ekonomisk hjälp och
behandling, vilket berörda parter visat sig
nöjda med. Men även att ansvar för
olyckan utreddes korrekt ingick i uppdraget. Och
olyckan har naturligtvis utretts med tysk
grundlighet och ett 'konstruktionsfel' konstaterats
som ledde till ett brott i en hjuldel, vilket
orsakade urspårningen. För detta har
två järnvägsdirektörer (en
administratör och en tekniker) och en tekniker
hos hjultillverkaren ansetts ansvariga. Domstol
skall behandla ärendet hösten 2002.
För Estoniaolyckan har ingen ställts till
ansvar. En totalt förfalskad och manipulerad
olycksutredning ordnade det. Ingen ombudsman har
hjälpt överlevande och anhöriga.
När
bergbanetåget i Kaprun, Österrike med
161 passagerare och en lokförare fattade eld i
en tunnel den 11 november 2000 omkom 155 personer.
Olyckan utreddes korrekt från början och
i juni 2002 kunde rättegång om ansvar
inledas. Det finns ett gott faktaunderlag - 23 band
med 25 000 sidor utredningsmaterial, 200 vittnen,
16 svaranden, etc. Efter Estoniaolyckan finns
ingenting utom en tunn slutrapport på 228
sidor, där alla väsentliga uppgifter och
påstått vetenskapliga rapporter och
analyser är falska eller förfalskade. Det
finns inga bevis för någonting.
***
Läsaren
skall naturligtvis inte uppfatta denna bok som en
slutgiltig sanning även om alla
publicerade sakuppgifter är korrekta och
finns tillgängliga i allmänna,
tillgängliga källor. Författaren
hoppas att läsaren kommer att pröva
uppgifterna och bilda sig en egen uppfattning.
För det är inte visiret det handlar om i
ett större skeende. Det handlar inte heller
bara om sjösäkerhet som är
författarens huvudsakliga arbetsuppgift. Det
handlar om vår egen säkerhet och
friheten att tänka själva. Vi kan inte
acceptera myndigheternas förenklade,
lögnaktiga bortförklaringar om Estonia
hur som helst när de baseras på diffusa
och okända motiv med hjälp av numera
lätt avslöjad vilseledning.
***
Den 19 april 2001 gav
svenska regeringen Styrelsen för psykologiskt
försvar i uppdrag att skapa en faktabank om
Estonia som, bl.a. skulle samla ihop ej publicerade
uppgifter och förklara oförklarade
händelser, etc., eller som Mona Sahlin beskrev
det i Riksdagen den 13 december 2001: "Bl.a.
handlar det, som har nämnts tidigare, om den
faktabank om Estonia, eller den nationella
minnesbank om Estonia, som Styrelsen för
psykologiskt försvar har fått i uppdrag
att sammanställa (den 19 april
2001). Den handlar inte bara om
att kunna lämna relevant information om det
som finns, kunskaper och fakta på många
olika myndigheter och ställen, dvs de ska
finnas åtkomliga enkelt och tydligt. Det
handlar också om att möjligheten kanske
finns att få svar på fler av de
frågor som ställs. T.ex. reses
fortfarande många frågor runt
själva sjunkförloppets slutskede, som jag
också tänkte återkomma till lite
senare. Därför kommer SPF:s faktabank att
innehålla material om detta. De uppgifter jag
har tyder på att faktabanken ska kunna vara
klar till nästa höst" (dvs
hösten 2002).
Den 22 augusti 2002
meddelade SPF (Göran Lindmark) att inte ens
inventeringsarbetet för informationsbanken var
avslutat. Avsikten med en inventering var att skapa
en överblick över materialets mängd
och karaktär. Det stod, enligt SPF, klart
tidigt i våras att informationsbanken inte
kommer att kunna presenteras under 2002, utan
först vid ett senare tillfälle. En exakt
tidpunkt är svår att uppge f n. Syftet
med informationsbanken är att medverka till
att få svar på olika frågor som
ställts. Arbetet fortskrider i dialog med
uppdragsgivare och referensgrupp. Vidare enligt SPF
den 26 augusti 2002: inventeringsarbetet har givit
insikt i hur omfattande och komplext
Estoniamaterialet är. Frågan om
sjunkförloppets slutskede har inte behandlats
alls. Frågor om Estonia bör under tiden
i princip ställas direkt till berörda
parter, t.ex. Haverikommissionen,
Sjöfartsverket och berörda experter. I
april 2003 publicerade SPF en totalt
osann
vattenfyllnadsstudie. I
februari 2004 sitter fortfarande SPF och sorterar
uppgifterna i sin opublicerade minnesbank,
som den kommit att kallas.
***
Men hur uppstod
hålet i 'Estonia' - det som inte existerar.
Gregg Bemis dykare fann det i augusti 2000. Mr
Bemis blev anhållen i sin frånvaro i
Sverige för att ha filmat skadan eftersom
officiellt skadan inte existerar.
Skadan uppstod helt
enkelt när man sprängde loss visiret
under vatten efter olyckan. Det är ju en
intressant nyhet för SPFs faktabank. Denna bok
ger bakgrunden till hur visiret sprängdes
bort. Och eftersom visiret sprängdes bort
efter olyckan kan det ju knappast ha orsakat
olyckan eller ha hittats
1.560
meter väster om vraket. Anledningen till att
visiret sprängdes bort var att minst tio
estniska besättningsmedlemmar hade
överlevt olyckan och räddats till olika
färjor och av helikoptrar till land och
sannolikt meddelade en helt annan olycksorsak -
läckage under vattenlinjen. Men det ville inte
myndigheterna meddela - besättningsmedlemmarna
försvann och visiret sprängdes bort.
