Det största maritima bedrägeriet i alla tider!

Nya uppgifter 2005 och 2006 avslöjade Estoniabluffen ... men ingen tog notis!

Anders Björkman förklarade ... och inget hände

Home

About us

Services

Contact info

News

Order books

Assbook


Om Estonia - Riksdagsdebatt mars 2005 - Inga ritningar - Ny forskningsstudie

Den 17 mars 2005 diskuterades om Sveriges Riksdag skall uppmana regeringen att sätta i gång en ny granskning av M/S Estonias förlisning hösten 1994 (avbrutet av en diskussion om båtkörkort). Ingen person nämnde, i vanlig ordning, Heiwa Cos uppgifter att hela den officiella utredningen är rena bedrägeriet enligt länkarna eller att Sverige (och Estland för den delen) enligt svensk, estnisk och internationell lag helt enkelt skall bedöma nya uppgifter i en kompletterande utredning. Regeringen, Mona Sahlin, meddelade istället att SEK 8 millioner hade avsatts för en ny Forskningsstudie om M/S Estonias sjunkförlopp för att förbättra sjösäkerheten i svenska vatten och att den kunskap som tas fram och de slutsatser som dras görs tillgängliga för den svenska sjöfartssektorn. Ritningar av fartyget finns dock ej tillgängliga. Mona Sahlin besvarade aldrig de tre sista inläggen. Istället beklagade hon sig hos DN.

Studien av sjunkförloppet skall baseras på det officiella olycksförloppet publicerat i december 1997, dvs visiret trillar av och drar ut rampen och överbyggnaden är öppen i fören i lovart 2,5 meter över vattenlinjen kl. 01.15 med 14 knops framfart med västlig kurs i en position som anges vara cirka 1 800 meter väster (sic) om vrakpositionen. Sedan girar Estonia 180° ca 600 meter ytterligare västerut och stannar med bogöppningen i lä kl. 01.20 ca 500 meter väster om platsen där visiret trillade av, då slagsidan är 30° med ca 1 500 ton vatten lastat i överbyggnadens insida över vattenlinjen. Studien skall först och främst verifiera om 300 ton/min vatten verkligen kom in genom öppningen under fem minuter (när öppningen pga stamprörelse var under en bit under vatten ca 2 sekunder var 8e sekund), som enligt alla uppgifter var blockerad av en stor lastbil parkerad bakom rampen. Sedan skall studien ange vad som händer efteråt. Det finns enbart två möjligheter vid denna tidpunkt:

Den första och mest sannolika är att vattnet lastat i i överbyggnaden rinner eller forsar ut av sig själv genom samma öppning över vattenlinjen som den kom in genom, när Estonia stannar efter kl. 01.20 med öppningen i lä cirka 500 meter väster om visiret och stampningen upphör! Det borde ha tagit några minuter. Det innebär naturligtvis att slagsidan minskar till 0 och att Estonia inte sjunker alls.

Den andra möjligheten är att mera, 300 ton, vatten kommer upp och in i överbyggnaden över vattenlinjen - hur skall forskningsinstitutet fastslå - och att Estonia med 1 800 ton vatten lastat i sidan - slagsida ca 38° - slår runt - kapsejsar - och flyter upp och ned - och inte kan sjunka, pga 18 000 kubikmeter luft i skrovet under bildäcket! Det borde ha skett 400 meter väster om visiret kl. 01.21!

Det finns inga andra fysiska möjligheter!

Enligt det officiella (läs förfalskade) sjunkförloppet hände varken det ena eller det andra. Istället flöt Estonia som en kork och drev med 2,2 knops fart österut under mer än 30 minuter med ökande slagsida för att plötsligt sjunka 1 800 meter öster om platsen där visiret hade trillat av kl. 01.52! Hur skall forskningsinstitutet kunna beskriva detta märkliga sjunk- och drivförlopp? Studien skall naturligtvis först verifiera om det är möjligt. Kan ett flytande/sjunkande fartyg verkligen driva så långt och snabbt? Och vad hände under tiden? Hur kom vatten in i ett helt vattentätt skrov? Hur sjönk hon? Enligt ytterligare ett förfalskat sjunkförlopp ihopfantiserat 2003 av en inkompetent amiral och hans kumpan kom vatten in genom ventilationskanaler i sidan, medan >10 000 ton vatten lastades i överbyggnanden efter kl. 01.20! Det hela är naturligtvis en skandal ... men ingen vågar säga det. Läs nedan:

Snabbprotokoll torsdagen den 17 mars 2005

Anf. 1 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Vi ska nu behandla ett motionsbetänkande med sammanlagt 37 motioner från den allmänna motionstiden under hösten 2003 och hösten 2004. I motionerna tas en lång rad frågor om sjösäkerhet upp, bland annat allmänna säkerhetskrav för sjöfarten, hamnstadskontroll (sic), sjösäkerhet i Östersjöområdet, sjöfartens påverkan på miljön ur olika perspektiv, M/S Estonias förlisnings haveriutredningar, ...

När det gäller frågan om M/S Estonias förlisning hänvisar utskottet till regeringen och till att det för närvarande saknas skäl att göra uttalanden av den innebörd som finns i motionerna. Till betänkandet har åtta reservationer och två särskilda yttranden bifogats. ...

Anf. 2 BJÖRN HAMILTON (m):

Herr talman! ....

Till sist vill jag bara uttrycka min förvåning över Lars Ångströms tilltag att till KU anmäla två av sina kolleger i riksdagen, något som han uppmärksammar i en insändare i dagens DN. Lars Ångström, som sitter i konstitutionsutskottet, borde veta att KU är till för att granska regeringen.

Anf. 3 ERLING BAGER (fp):

 

Anf. 4 TUVE SKÅNBERG (kd):

Herr talman! ...

Eftersom jag har yrkat bifall till reservation 4 vill jag också nämna några ord om den reservationen. Den handlar om Estonia. Det är ju inte första gången, och säkert inte sista gången, som frågan debatteras. Den här gången har Miljöpartiet en fylligare reservation där man mer i detalj presenterar de oklarheter som finns. I den reservationstext som vi kristdemokrater står bakom säger vi helt kort att många experter har dömt ut den haveriutredning som gjordes av de tre inblandade nationerna Estland, Finland och Sverige. Vi anser att regeringen ska ta initiativ till att tillsammans med berörda regeringar föreslå en oberoende internationell granskning av haveriutredningen.

Herr talman! Förr eller senare - nu talar jag till protokollet och antagligen tiotals år in i framtiden - kommer sanningen att bli synlig och hemlighetsstämpeln att hävas här. Då vill jag till dem som läser detta protokoll ha sagt att vi kristdemokrater visste att här är en hund begraven. Hur hunden såg ut och hur den var beskaffad har vi inte haft möjlighet att ta ställning till. Alla kort är dock inte på bordet, men borde vara det. Vi är förtroendevalda, och vi måste skiljas från den här frågan. Båten sjönk under en mandatperiod då jag fanns i riksdagen. Till protokollet och kammarens ledamöter vill jag alltså säga att vi från första början anade och förstod att här är en mörkläggning på gång. Hur den ser ut får framtiden visa. Att den finns är ett faktum. Följande ord har faktiskt sagts från denna talarstol av statsminister Ingvar Carlsson själv. Det var hans sista ord i hans sista anförande som statsminister - anförande 50 den 24 januari 1996. I slutet sade han: "Det kan vara tankeväckande att någon gång anlägga ett tidsperspektiv som är betydligt längre än 30 år." Det är ju tiden för hemligstämpling. Vidare säger han: "Är det som min politiska lärofader, Tage Erlander, en gång uttryckte det? Han sade: En statsministers vardag består till 80 % i att förhindra katastrofer. Ärade kammarledamöter, ni anar inte vad ni har gått miste om!" Jo, herr talman, vi anade, och det ska på bordet nu!

Anf. 5 SVEN BERGSTRÖM (c):

Herr talman! Det här betänkandet har tre väldigt tydliga tyngdpunkter: dels sjösäkerheten i Östersjöområdet, dels frågan om riksdagen ska uppmana regeringen att sätta i gång en ny granskning av M/S Estonias förlisning hösten 1994, ...

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp Estoniafrågan. Det är en svår fråga, och det är bra om vi från alla håll försöker vinnlägga oss om en ödmjuk hållning. Det är väldigt svårt att göra en avvägning mellan kravet att söka reda ut de frågetecken kring bland annat sjunkförloppet som onekligen finns och samtidigt väga detta mot de önskemål som finns från en betydande opinion av främst anhöriga till de omkomna från förlisningen om att inte riva upp sår, inte riva upp känslor, som en ny omgång kring den här frågan skulle innebära. Den opinionen är måhända inte så aktiv, inte så utåtriktad, men den finns. Inom Centerpartiet har vi i den svåra avvägningen även denna gång landat i slutsatsen att riksdagen inte ska föreskriva för regeringen att ta upp en granskning av haveriutredningen. Jag vill dock understryka att utskottet i texterna utgår från att regeringen - Mona Sahlin är ju med i debatten i dag - följer frågan noga och tar de initiativ som kan anses vara påkallade. För egen del vill jag gärna tillägga att eventuella initiativ från regeringens sida självfallet bör tas i samförstånd med Estland och Finland. Om man på något sätt tar i frågan igen ska det alltså ske i samförstånd mellan de berörda länderna. ...

Anf. 6 LARS ÅNGSTRÖM (mp):

Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare! Protokollsläsare! Jag kommer att uppehålla mig vid Miljöpartiets reservation när det gäller utredningen av Estonia. För ett antal år sedan var jag en av de många i Sverige som betraktade kritikerna av haveriutredningen som rättshaverister och privatspanarna som knäppskallar. Det finns alltid kritik mot alla utredningar och kommer alltid att finnas också i framtiden. Jag såg inga problem med den slutsats som haverikommissionen hade kommit fram till när det gällde Estonias förlisning. Så tyckte jag ända till den dagen jag läste vilka det var som kritiserade utredningen. Den kunskapen har också kommit utskottets ledamöter till del. Det är kritik som förts fram alltifrån Strathclydeuniversitetet, som betraktas som världens kanske förnämsta institutionen för skeppsteknik och skeppssäkerhet, till professor Anders Ulfvarson vid Chalmers i Göteborg. Kritik har också framförts från Internationella Transportarbetarefederationen till Sveriges Fartygsbefälsförening. Jag kan nöja mig med att citera just Sveriges Fartygsbefälsförening, som skriver:

"Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av JAIC",

alltså haverikommissionen. "Det går inte att bemöta denna kritik med tystnad." Vad är det då som kritiken inriktat sig på? Vad säger de olika sakkunniga och experterna? Det finns många punkter, men den kanske mest avgörande gäller Estonias sjunkförlopp, hur fartyget sjönk. Där säger haverikommissionen att olyckan gick till på så sätt att fartyget tappade bogvisiret längst fram, drog upp ombordkörningsrampen och in kom vatten på bildäck i en sådan omfattning att fartyget sedan sjönk.

Expertisen säger emellertid att det är ett omöjligt sjunkförlopp. Om det kommer in vatten högt upp i fartyget på bildäck, det vill säga ovanför vattenlinjen, räcker det med ett antal tusen ton för att fartyget väldigt snabbt ska bli instabilt. En centimeters lutning åt höger gör att allt vatten far ned i högra sidan och fartyget kapsejsar, slår runt. Men vi vet av dem som överlevde att Estonia inte slog runt på det sättet, utan hon fick stark slagsida och sjönk väldigt fort - efter 40-45 minuter. Först då hade hon gått hela varvet runt. Kritiken har varit så massiv och så väl underbyggd av expertis runtom i världen att regeringen för ett antal år sedan tvingades tillsätta en studie. Den uppdrog åt myndigheten SPF, Styrelsen för psykologiskt försvar, att genomföra en förstudie om sjunkförloppet byggd på de siffror och fakta som fanns i haverikommissionens rapport. Den förstudien kom fram till samma slutsats, nämligen att haveriutredningens sjunkförlopp är omöjligt. Enbart detta faktum är tillräckligt för att ombesörja en ny haveriutredning.

Vi vet i dag att vi inte vet hur sjunkförloppet gick till.

Varför är det då så viktigt att känna till hur sjunkförloppet gick till, vad som orsakade olyckan? Varför över huvud taget gräva i detta? De som är döda kan aldrig komma tillbaka. Olyckan hände för elva år sedan.

Det finns två skäl till varför haveriutredningar betraktas som oerhört viktiga i civiliserade, demokratiska rättssamhällen. Det första är att känna till olycksorsaken, vilket är förutsättningen för att kunna förebygga liknande olyckor i framtiden.

"Riksdagsjäv bakom mörkning av 'Estonia'"

Moderaternas och socialdemokraternas gruppledare i trafikutskottet säger nej till en granskning av haveriutredningen om "Estonia". Båda sitter i Sjöfartsverkets styrelse – en klar jävssituation, skriver Lars Ångström (mp) (DN Debatt 17 mars 2005)

 

Riksdagens trafikutskott har nu behandlat motioner om att granska den hårt kritiserade utredningen av "Estonias" förlisning, alternativt komplettera den eller göra en helt ny. Riksdagen fattar beslut i dag, torsdag.

I arbetet har utskottet fått bildmaterial som visar att haveriutredningen fört fram osanningar och felaktiga uppgifter på ett sådant sätt att dess slutsatser är felaktiga och saknar trovärdighet. Dessa har accepterats av Statens haverikommission som deltog i haveriutredningen från svensk sida och av myndigheten Sjöfartsverket som var delaktig i utredandet. En granskning av haveriutredningen skulle också innebära en granskning av Sjöfartverkets roll i denna.

Moderaternas och socialdemokraternas gruppledare i utskottet, Elisabeth Nyström och Clas-Göran Brandin, är de som starkast motsatt sig varje form av granskning av felaktigheter och konstigheter i haveriutredningen. Båda sitter samtidigt i Sjöfartsverkets styrelse. En klar jävssituation.

Utskottsmajoriteten har inte heller med ett enda argument i sak förmått bemöta kraven på att söka ökad klarhet. Någon debatt har inte förekommit. Påpekandet om jäv besvaras av den moderata gruppledaren Elisabeth Nyström med att det är "löjligt". Motståndet mot att granska oegentligheterna "har inte med hennes styrelseuppdrag att göra". Hon säger också att: "Vi kommer aldrig att få reda på sanningen om ’Estonia’ och att fortsätta att gräva i detta gagnar inte saken."

Uttalandet är intressant ur två aspekter. För det första medger Nyström att vi i dag inte vet sanningen om vad som orsakade "Estonias förlisning". Och det är helt riktigt. Till och med myndigheten SPF har i en förstudie konstaterat att haverikommissionens sjunkförlopp är omöjligt. Ett fartyg som får in vatten på bildäcket ovanför vattenlinjen slår runt och kan flyta upp och ner i dagar likt bilfärjan "Jan Heweliusz". Estonia slog aldrig runt utan sjönk väldigt snabbt på cirka 40 minuter vilket indikerar massivt intag av vatten under vattenlinjen. Men haveriutredningen undersökte inte ens den möjligheten. Man underlät till och med att göra en heltäckande yttre besiktning av vraket. Varför?

För det andra: hur kan Nyström veta att vi aldrig kommer att få reda på sanningen? Vet hon något genom sitt styrelseuppdrag som vi andra inte vet?

Vad vi vet är att haveriutredningens påstående om att "Estonia" tappade sitt bogvisir så att vatten kunde komma in, 1,6 kilometer från vrakplatsen motsägs av de sonarbilder som togs då fartyget hittades. Invid bogen ligger ett föremål som tycks vara identiskt i form och storlek med bogvisiret. Vad vi vet är att någon de allra första dygnen öppnade fartygets tio ton tunga ombordkörningsramp och stängde den efter sig.

Varför öppnar man en tio ton tung ramp in till bildäcket? Varför stänger man den efter sig? Varför låtsas man sedan som att man inte varit där? Regeringens utredning om militära transporter på "Estonia" konstaterar att Försvarsmakten och FMV inte skulle haft något ombord under förlisningsnatten. Men man undvek noggrant att ställa frågan om vilken kunskap den militära underrättelsetjänsten Must hade om främmande makts eller privatföretags transport av militärt materiel under förlisningsnatten.

Lars Ångström

Riksdagsledamot (mp)


Om man inte vet vad som orsakade olyckan kan man heller inte vidta rätt åtgärder.

Det andra skälet är ett mer rättssäkerhetsargument. Här har vi över ett halvt tusen svenska medborgare som dör i olycka av samma storlek och omfattning för vårt land som tsunamikatastrofen. Det är naturligtvis orimligt att ett halvt tusen medborgare kan dö i en olycka utan att något som helst ansvar fastställs, utan att ens minsta misstag har begåtts någonstans. Sådant kan man förvänta sig i stater som Nordkorea eller Vitryssland, men inte i ett demokratiskt rättssamhälle som Sverige. I utskottets hantering under de gångna fem veckorna har vi fått olika former av skrifter, dokument och bildmaterial tillsänt oss. Det finns anledning att nämna ytterligare ett par punkter. Sedan förra gången vi diskuterade Estoniautredningen här i riksdagen har det framkommit ny kunskap, nämligen att Estonia användes för att frakta militärt materiel. Detta avfärdades för fem sex år sedan som konspirationsteorier, att det var galenpannor som påstod att någonting sådant skulle ha förekommit på ett civilt passagerarfartyg. Man fraktar inte militärt materiel på ett civilt fartyg. I dag vet vi att det är precis det som man har gjort. En tulltjänsteman medgav i ett program i Sveriges Television i november att han själv hade sett militärt materiel fraktas på Estonia till Stockholm. Regeringen tillsatte en enmansutredare i december förra året, och den utredaren fick i uppdrag att granska om Försvarsmakten eller Försvarets materielverk varit engagerade i frakt av militärt materiel under förlisningsnatten. Utredningen kom fram till att så var nog icke fallet.

Vad utredningen inte tog reda på var kanske den viktigaste frågan: Vad kände militärens underrättelsetjänst, Must, till om andra länders eller privata företags frakter av militärt gods ombord på Estonia under förlisningsnatten? Den frågan ställdes aldrig. Därför vet vi inte om det fanns militärt materiel ombord på Estonia under förlisningsnatten eller inte. Den frågan förblir obesvarad. Det är mot den bakgrunden som vi är många riksdagsledamöter som känner stor oro över andra brister i haveriutredningen som vi har noterat i det material som har delats ut till oss. Till exempel påstår haverikommissionen att fartyget Estonia tappade sitt bogvisir en kvart innan hon sjönk och att det hittades 1,6 km från vrakplatsen. Detta var grunden för att kunna förklara scenariot med vattnet som kom in.

Men utskottet har fått bildmaterial, en sonarbild, som visar Estonia på havsbotten med höjdkurvor och fartygets höjd. På den bilden (visas t.v), som har kommit från Sjöfartsverket, kan vi se ett föremål i fartygets för som tycks vara identiskt i såväl storlek som form med bogvisiret. Hur kan det föremålet finnas med här om man samtidigt påstår att bogvisiret hittades 1,6 km bort tre veckor senare? Det kommenteras inte i Haveriutredningen, och det är anmärkningsvärt. Det hävdas också i Haverikommissionens rapport att man aldrig gjort någon undersökning inne på bildäcket, att man inte har varit inne där. Men vi vet - också det av bildmaterial som har tillställts ledamöterna i trafikutskottet - att någon har varit där under de första fem dygnen och öppnat Estonias ombordkörningsramp och sedan stängt den igen. Det vet vi därför att det finns bildmaterial från skattefinansierad filmning av vraket den 2 oktober 1994 som visar Estonias räcken från ombordkörningsrampen avskurna, liggande på havsbotten bredvid fartyget.

Varför öppnar man en 10 ton tung ombordkörningsramp intill bildäcket? Varför stänger man en 10 ton tung bilramp intill bildäcket efter sig? Varför låtsas Haveriutredningen som att man inte har varit inne på bildäcket? Det här är viktiga frågor som ingen i utskottet har kunnat få svar på. Tillsammans med sonarbilden utgör detta tillräcklig grund för att ombesörja en ny utredning. Utöver det bildmaterial som jag har redovisat har utskottet också fått en skrivelse från Peter von Vollenhoven, ordförande i ITSA som är en internationell samarbetsorganisation för haveriutredningar i ett antal europeiska länder. Han ställer sig mycket frågande till hur hanteringen har skett och Haverikommissionens brist på oberoende.


Utskottet har också under arbetet fått en skrivelse från Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket, där Haverikommissionens arbete underkänns på punkt efter punkt: brist på opartiskhet, brist på systematik, brist på innehåll. Vi har också fått en bok tillsänd oss med titeln Protokollet. Det är två författare som har gått igenom och visat på stora brister inom Sjöfartsverket, den myndighet som anlitades av Statens haverikommission och gjorde ett omfattande arbete i den internationella haveriutredningen. Den granskning som flera motionärer har begärt av Haveriutredningen av Estonias förlisning innebär ju också med automatik en granskning av Sjöfartsverket. Därför tycker jag att det är olyckligt att de ledamöter som hårt har motsatt sig varje form av granskning, varje form av att söka ökad klarhet också sitter som ledamöter i Sjöfartsverkets styrelse. Att formellt utgöra legala ställföreträdare för Sjöfartsverket och samtidigt i utskottet stoppa en granskning av just Sjöfartsverket känns inte bra. Det är olyckligt att det inte omnämns i utskottsbetänkandet att denna jävsituation har funnits.

Miljöpartiet kommer att göra en KU-anmälan av regeringen för att man ska se över regeringens utnämningar av ledamöter i statliga verk och myndigheter.

Fakta - Ett exempel är utnämningen av Johan Franson till svensk sjösäkerhetsdirektör. Efter Fransons utnämning 1995 har svensk sjösäkerhet lamslagits 1995-2005!


Det kan inte vara sunt att återförsäkra sig och skapa lojalitetsband från maktetablissemanget som sträcker sig ända in i Sveriges riksdag. Därför vill vi ha en granskning av detta. Det är inte heller bra att utskottets majoritet - trots den omfattande kunskap som i dag finns, trots det tydliga bildmaterial som visar på stora frågetecken, oegentligheter och felaktigheter i Haverikommissionens rapport - inte med ett ord har förmått att möta motionskraven med argument i betänkandet. I och för sig är det talande med denna tystnad, men jag tycker att detta är väldigt olyckligt. För många ledamöter och också för många ute i samhället är det svårbegripligt att valda riksdagsledamöter i ett demokratiskt parlament abdikerar från en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att granska den exekutiva makten. Många tror också att det går att gömma och glömma. Sven Bergström gav alldeles nyss uttryck för att man inte skulle riva upp sår. Jag kan förstå att man kan ha den uppfattningen och jag respekterar den, men jag tror att den är missledande därför att Estoniaaffären är ingenting som kommer att gömmas eller glömmas. Regeringen försökte att mörklägga DC 3-affären. Politiker ljög. Det gick 50 år, men nu vet vi sanningen. Nyligen plockades DC 3:an upp, och i år fortsätter sökandet efter kvarlevor från besättningen som man tror kan ligga kvar på havsbotten. Min förvissning är att också Estoniaaffären, likt Kristdemokraternas tidigare antagande, naturligtvis kommer i dagen. Mörkläggandet kommer att avslöjas, och förhoppningsvis går det fortare än 50 år. Därför är det viktigt att få fört till protokollet också från Miljöpartiets sida att vi har känt till de här bristerna, att utskottets ledamöter har varit medvetna om dem. Vi har alla haft ett personligt val och ett personligt ansvar för hur vi vill granska den exekutiva makten eller om huruvida vi vill abdikera från den och lägga hela det här ärendet, trots den kunskap vi i dag har, på regeringens bord. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 5. Om den mot all förmodan kommer att falla vid omröstningen vill jag avge en röstförklaring, att Miljöpartiet kommer att rösta på reservation 4, som är Kristdemokraternas reservation. Jag yrkar också bifall till reservation 6.

 Anf. 7 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):

Herr talman! Låt mig för ordningens skull klargöra att jag i detta anförande tar upp framför allt frågan om Östersjön och en del andra frågor. Jag berör inte de delar som har med Estonias förlisning att göra. Det avsnittet tänker statsrådet Mona Sahlin ta upp i sitt anförande.

Anf. 8 BJÖRN HAMILTON (m) replik:

 

Anf. 9 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

 

Anf. 10 BJÖRN HAMILTON (m) replik:

 

Anf. 11 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

 

Anf. 12 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Jag skulle kunna uppehålla mig vid hur bra det är med en obligatorisk båtförarutbildning som vi har fått en utredning om. Och jag skulle kunna använda tiden för att ondgöra mig över fritidsbåtsregistret eller angripa regeringen hårt för ansökan till IMO som kom in så sent. Men jag tror faktiskt att jag tar tillfället i akt att tala om det som Claes-Göran Brandin så gärna ville få ur händerna, nämligen frågan om Estonia. Jag vet att han har sagt att han vill skicka detta till Mona Sahlin och att hon kommer att kommentera det. Men Claes-Göran Brandin, vi är personligt ansvariga för det mandat som vi har här i riksdagen. Vi har ett personligt ansvar. Vi kan inte skicka ansvaret uppåt och vidare. Det är du och jag och de övriga 347 i riksdagen som är tvungna att skiljas från den här frågan på ett sådant sätt att de som läser protokollet om ett antal år kommer att säga: De gjorde i alla fall sitt bästa. De hade inte hela materialet, men de gjorde så gott de kunde. Jag läste om Ingvar Carlssons önskan att skicka ett budskap årtionden in i framtiden då vi alla kanske är döda. Det finns enligt uppgift 500 hemligstämplade dokument på UD just om Estonia. De kommer att öppnas, och då kommer också den här debatten att finnas med. Vi har inte en livslång tystnadsplikt som det amerikanska dykföretaget Rockwaters dykare har om vad de såg i samband med dykningarna på Estonia. Vi kan kartlägga om det har skett en mörkläggning. Jag vill nu ge Claes-Göran Brandin tillfälle att till protokollet säga någonting om vårt ansvar när det gäller Estonia och haveriutredningen.

Anf. 13 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

Herr talman! Jag ska till protokollet framföra att jag inte berör de delar som har med Estonias förlisning att göra. Det avsnittet kommer statsrådet Mona Sahlin att ta upp i sitt anförande.

Anf. 14 ERLING BAGER (fp) replik:

 

Anf. 15 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

 

Anf. 16 ERLING BAGER (fp) replik:

 

Anf. 17 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

 

Anf. 18 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:

 

Anf. 19 TALMANNEN:

 

Anf. 20 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:

 

Anf. 21 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) replik:

 

Anf. 23 KARIN THORBORG (v):

... Herr talman! Estoniafrågan har åter blivit aktuell. Det finns i betänkandet krav på att göra en ny utredning som Estonias förlisning. Åsikterna om det går starkt isär, och så även inom vårt parti. Majoriteten hos oss har kommit fram till att gravfrid ska råda, detta efter att ha lyssnat på många anhörigas synpunkter. Med stor respekt för den ilska och sorg som många känner och de frågetecken som finns har andras behov att få lämna allt bakom sig fått vara avgörande för oss. Det finns de som inte alls driver frågan om nya utredningar och som inte vill att sår ska rivas upp. Vi lyssnar även på dem. Däremot anser vi att det är viktigt att all information samlas ihop och att man utifrån underlaget tar till sig allt som kan bidra till att samma sak inte kan hända igen. I vårt särskilda yttrande hänvisar vi till att det finns ytterligare områden som man belysas och att regeringen tar fasta på det. Det gäller framför allt sjunkförloppet. ...

Anf. 24 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:

Herr talman! Karin Thorborg och Vänsterpartiet gör Estoniafrågan till en anhörigfråga. Jag tycker att det ärdjupt olyckligt och beklagligt. Det kan aldrig vara så i ett medborgarrättsligt samhälle att enskilda individer kan stoppa oberoende haveriutredningar. Det här är inte en anhörigfråga utan en fråga för rättssamhället. En av de viktigaste grunderna för ett rättssamhälle är just att ha oberoende haveriutredningar som medborgarna måste kunna lita på. De kan naturligtvis aldrig stoppas av enskilda grupper, vilka känslor eller behjärtansvärda skäl som än kan finnas. Detta är en fråga av en helt annan dignitet. Karin Thorborg säger också att gravfrid ska råda. Men i den granskning av haveriutredningens material som föreslås i motionerna påverkas över huvud taget inte gravfriden. Det argumentet förstår jag inte. Dessutom kan de förslag som finns om att göra en yttre besiktning av vraket, som Haverikommissionen enligt egen uppgift underlät att göra, genomföras fullt förenligt med gravfridsavtalet. Gravfriden kränks inte genom att man skickar ned en robotkamera lika lite som man kränker gravfriden om man klipper gräset på en kyrkogård. Jag tror att Karin Thorborg och Vänsterpartiet gör ett stort misstag när man med argumentet att man inte vill medverka till längre lidande i praktiken medverkar till en fortsatt mörkläggning. Tvärtom förlänger detta bara lidandet.

Människor vill veta, och människor vill ha reda på saker. De kommer att få veta; de kommer att få sanningen. Men ju längre vi försöker lägga locket på, desto större blir naturligtvis lidandet för de här människorna. Jag förstår inte Vänsterpartiets argument.

Anf. 25 KARIN THORBORG (v) replik:

Herr talman! Det här är en svår fråga. Vi har diskuterat den, och vi har olika åsikter om vad som behöver göras. Det är fel när Lars Ångström säger att vi vill stoppa oberoende utredningar. Vi vill inte stoppa några utredningar alls, men vi vill inte driva frågan vidare. Vi är också ombud för en tyst majoritet som inte har kommit till uttryck. Det är dess åsikter som vi för fram här. Vi har inte sagt nej till att man gör ytterligare undersökningar för att belysa sjunkförloppet. Tvärtom uppmanar vi regeringen att göra det. Däremot vill vi inte driva frågan vidare. Vi är inte några "stoppare". Vi har tagit ställning i frågan, och vi lyssnar på dem som inte hörs i debatten.

Anf. 26 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:

Herr talman! Det där går inte ihop, Karin Thorborg. Man kan inte hävda att man inte stoppar en granskning av den utredning som har skett. Det är ett faktum att Vänsterpartiet har ställt sig bakom majoritetens avslag av varje försök att öka klarheten och varje försök att granska en bevisligen bristfällig och felaktig haveriutredning. Det säger Vänsterpartiet nej till. Det är per definition att stoppa utredning. Kom inte och försök säga någonting annat! Jag kan ha sympati för att man lyssnar på alla grupper. Men steget därifrån till att man också agerar mot grundläggande principer i ett rättssamhälle är långt. Nu låter man olika särintressen styra över en så grundläggande funktion som ett oberoende haveriutredande. Det måste finnasoch det måste ha medborgarnas fulla förtroende. Det är en absolut grundsten i ett demokratiskt rättssamhälle. I stället för att bara säga att man har lyssnat och att man företräder den ena människan eller gruppen hit eller dit - argumentera för varför vi ska överge dessa grundläggande rättsstatsprinciper! Argumentera över huvud taget emot motionens krav! Herr talman! Jag tycker att debatten har varit ganska belysande. Majoriteten har inte med ett enda argument förmått tala för varför man skulle säga nej till motionskraven. Det är förbluffande. Det är också förbluffande att vi har partier som i opposition låter sig företrädas av regeringen utan att ge uttryck för en egen uppfattning. Det är märkligt. Under mina sju år i Sveriges riksdag har jag aldrig upplevt något liknande.

Anf. 27 KARIN THORBORG (v) replik:

Herr talman! Om du hade tittat ordentligt på vårt särskilda yttrande, Lars Ångström, så hade du sett att vi skriver där att det finns ytterligare områden som går att belysa. Vi uppmanar också regeringen att ta till sig av detta och att se till vilket ytterligare material som man kan belysa och ta till. Så kan man se om man kan hitta något svar på de frågor som man har. Men vi har också tagit ställning för dem som säger att man inte ska göra mer. Jag undrar, Lars Ångström, om du respekterar deras vilja. De vill inte gräva i det här vidare. För dem är det här ett stort öppet sår. De vill inte alls något annat än att ha detta i frid. Respekterar du deras vilja?

Anf. 28 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Gravfrid ska råda; det är naturligtvis ett argument som det är oerhört svårt att säga emot. Vem skulle inte vilja det? När man väl har lyst frid över en plats så ska det inte rivas och slitas i det. Men så blev det med DC 3:an och i ett otal andra exempel där man har funnit människor och sedan begravt dem på land.

Nej, det som är oroligt och som vi som riksdagsledamöter måste skilja oss från med ett ansvar är risken att det har skett en stor mörkläggning av sjunkförloppet. Det ska också sägas att jag kan förstå regeringen. Den hade nyligen tillträtt i oktober 1994. Det var ett vakuum mellan två regeringar. Man fick bara saken rakt i knäet. Det kan ha funnits skäl, som jag inte kan överblicka, som gällde att inte hota situationen i den unga demokratin i Baltikum. Man ville inte ge felaktiga krafter i Ryssland vind i seglen. Det kan ha funnits sådana skäl. Men nu har det gått elva år. Nu är Baltikum en stabil demokrati och länderna där är medlemmar av EU. Nu orkar vi lyfta på locket och titta. Det hade varit gott om majoriteten i Karin Thorborgs parti hade sagt: Låt oss behålla respekten för gravfriden! Ingen säger emot det. Men vi vill att det inte ska finnas minsta tvekan om vad som har ägt rum under sjunkförloppet. Den eventuella mörkläggning som har skett ska äntligen, elvaår efteråt, få ljus.

 Anf. 29 KARIN THORBORG (v) replik:

Herr talman! Det är ju precis det jag har sagt och hävdat hela tiden; det finns ytterligare områden som kan belysas. Vi har tagit upp det här med sjunkförloppet. Man kan fortfarande samla mer material om det och belysa det. Jag förstår inte att ni inte hör vad jag säger. Vi säger ju att det fortfarande finns saker som man kan ta reda på.

Anf. 30 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Då tar jag fasta på det. Ett naturligt utlopp för det skulle kunna vara att Karin Thorborg säger att Vänsterpartiets ledamöter därmed är fria att rösta på den av reservationerna som de finner bäst speglar deras uppfattning. Varken Miljöpartiets eller Kristdemokraternas reservation innebär med nödvändighet i alla händelser att man kränker gravfriden.

Anf. 31 KARIN THORBORG (v) replik:

Herr talman! Det är stor skillnad mellan att man tittar på ytterligare material och ser hur sjunkförloppet ser ut och att man kräver en ny haveriutredning. Det är det sista som vi inte kan göra med hänvisning till en stor opinion som har hört av sig till oss. Sjunkförloppet är däremot en annan sak. Där vill vi också ha klarhet, precis som alla andra partier.

Anf. 32 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Låt mig först säga till Lars Ångström, som uttryckte att han förut hade sett kritikerna som rättshaverister eller knäppskallar - eller hur han nu sade - att det har jag aldrig gjort. Det tänker jag inte göra nu heller. Det är fullt berättigat att ställa frågor och att vara kritisk. Det ska alltid tas på allvar.

Herr talman! Sedan Estonias förlisning för drygt tio år sedan har en rad åtgärder vidtagits och väldigt mycket har förändrats i praktiken när det gäller sjösäkerhet och också, och inte minst, när det handlar om bemötandet av anhöriga vid stora katastrofer. Där fanns det absolut brister och begicks misstag. Inte minst har Analysgruppen, under ledning av Peter Örn, kommit med olika förslag på ett antal sådana mycket viktiga förändringar i Regeringskansliets och myndigheters arbete. Jag vill också nämna den faktabank som SPF, Styrelsen för psykologiskt försvar, på ett alldeles utmärkt sätt har byggt upp. Det är ett exempel på att öppenhet, fortsatta diskussioner, möjligheter till fortsatt forskning och fortsatta studier har varit viktigt hela tiden och kommer att fortsätta att vara det. Denna faktabank är en väldigt unik samling av dokumentation, fakta, bilder och kritik som är viktig både för oss som lever nu och för dem som Tuve Skånberg talade till, de som läser protokollen om många år. Jag vill också nämna att efter Estoniakatastrofen har sjösäkerhetsaspekterna varit oerhört viktiga. Det har vidtagits många åtgärder för att höja sjösäkerheten på roropassagerarfartyg både nationellt och internationellt. Det har införts nya bestämmelser som har inneburit högre krav på stabilitet, bogportens konstruktion, livräddningsutrustning, evakuering, brandskydd, passagerarregistrering, utbildning, fartygs säkerhetsorganisation med mera. Sverige har varit, och fortsätter att vara, mycket drivande när det gäller säkerhets- och miljökrav just i Östersjön. För att ytterligare skynda på utvecklingen inom sjösäkerhetsforskningen har regeringen, som kammaren vet, genom beslut både 2001 och 2002 anslagit totalt 45 miljoner kronor att fördelas av Vinnova för att få fram forskningsprojekt som ytterligare ska kunna förstärka sjösäkerheten just mot bakgrund av Estonias förlisning. De två program som man nu jobbar med handlar om räddning och undsättning i hårt väder samt utveckling av fartyg som är, som man kallar det, sin egen livbåt.

Genom beslut den 10 februari i år anslog regeringen ytterligare 25 miljoner kronor för att kunna förlänga de här mycket viktiga programmen till år 2007. En central tanke i sjösäkerhetsforskningen är att skapa en växelverkan mellan olika aktörer som ska främja nya idéer och kunskapsflöden om detta oerhört viktiga område. Genom forskningsprogrammet har man också hittat brister i de internationella regler som finns när det gäller till exempel brandbekämpning med vattendimma och problem med sjösättning av räddningsbåtar från fartyg i hårt väder - en mycket viktig slutsats inte minst av Estoniakatastrofen. Man har också tagit fram en prototyp till enkla, säkra och billiga överlevnadsdräkter eftersom Östersjöns vatten ofta är väldigt kallt och ställer helt andra krav än sjösäkerhet i andra vatten. Men som många här har varit inne på finns det också anledning att hela tiden fortsätta att studera de områden som behöver belysas.

Därför vill jag berätta för kammaren att regeringen i dag har beslutat att Verket för innovationssystem, Vinnova, ska beställa ett forskningsprojekt (se ruta t.h.) som avser en studie av sjunkförloppet vid M/S Estonias förlisning. Huvudsyftet med den studien ska vara att ta fram kunskap som kan bidra till att ytterligare förbättra sjösäkerheten för fartyg av den här typen. Vi har avsatt 8 miljoner kronor i första skedet till det här ändamålet. För att möjliggöra att internationell kunskap och erfarenhet tas till vara har regeringen också beslutat att det ska vara möjligt för internationella forskningsinstitut, till exempel det som Lars Ångström nämnde i Skottland, att ansöka om att få genomföra forskningsprojekt. Det här bör också omfatta insatser för att säkerställa att den kunskap som tas fram också ska göras tillgänglig både för svensk och internationell sjöfartssektor. Bakgrunden till detta är det som har varit uppe tidigare. Det har funnits en förstudie av sjunkförloppet som regeringen beslutade om för en tid sedan. Den genomfördes 2003 av Frank Rosenius och Staffan Sjöling. Försvarets materielverk deltog också. I studien analyserades de möjliga vägarna för vattenströmning i fartyget och konsekvenserna av detta för just sjunkförloppet. Det här visade, till skillnad från vad som har påståtts här i kammaren, att en möjlig väg för vattnet att röra sig genom fartyget var just den som haveriutredningen visade. Den här förstudien visade inte att haveriutredningens sjunkförlopp var omöjligt utan att det hade kunnat vara möjligt.

Men det här uppdraget var svårt eftersom till exempel inga ritningar på Estonia i dag finns kvar.

Vi behöver gå vidare med att göra en huvudstudie av just sjunkförloppet. Hur sjönk Estonia, och varför gick det så fort? Den erfarenheten kan ge ännu mer kunskap som kan utnyttjas för att förbättra sjösäkerheten både i dagens och i morgondagens fartygstrafik. Senast den 1 februari nästa år ska man redovisa till Regeringskansliet vilket eller vilka forskningsinstitut eller konsortier som har fått det här uppdraget. Det här är ännu ett exempel på att det finns ytterligare information att hämta, inte minst med den nya teknik som finns för datasimulering av sjunkförlopp vid katastrofer av den här typen. Där har det hänt väldigt mycket på de drygt tio år som har gått sedan Estonia förliste. Jag vill kommentera en sak som Lars Ångström var inne på, nämligen bogvisiret. Han visade upp bilder på det här. Jag har svårt att se hur någon kan hävda annat än att det plockades upp där det faktiskt plockades upp och där det hittades av en finsk isbrytare. Enligt de uppgifter som jag har kunnat få fram är det med stor sannolikhet så att de sonarbilder som visades upp här och som också utskottet har fått kommer från det tillfälle då ett konsortium skulle se om en övertäckning av Estonia var möjlig, alltså månader efter haveriet då bogvisiret bevisligen låg uppe på land. Jag och regeringen ser inte i dag någon anledning att betvivla orsaken till haveriet, alltså det som haveriutredningen har besvarat, men det är viktigt att få mer kunskap om hur sjunkförloppet gick till. Därför är det viktigt för sjösäkerheten att vi, som jag beskrev, med den nya teknik som finns i dag kan förstå och lära mer av detta. Regeringen har hela tiden hävdat att om nya uppgifter kommer fram ska de tas på allvar, och det tänker vi fortsätta att göra. 

(Ajournering) 

Pressmeddelande

17 mars 2005

Miljö- och samhällsbyggnadsdep.

Forskningsstudie om M/S Estonias sjunkförlopp

Regeringen har idag beslutat att Verket för innovationssystem (VINNOVA) i egenskap av ansvarig myndighet för Sjösäkerhetsprogrammet skall beställa ett forskningsprojekt som avser en studie av sjunkförloppet av M/S Estonias förlisning.

Huvudsyfte med studien skall vara att ta fram kunskap som kan bidra till att förbättra sjösäkerheten för fartyg i svenska vatten. Regeringen har idag avsatt 8 miljoner kr för detta ändamål.

För att möjliggöra att internationell kunskap och erfarenhet tas tillvara skall det även vara möjligt för internationella forskningsinstitut att ansöka om att genomföra forskningsprojektet. Projektet bör också omfatta insatser för att säkerställa att den kunskap som tas fram och de slutsatser som dras görs tillgängliga för den svenska sjöfartssektorn och andra relevanta aktörer.

En tidigare förstudie av sjunkförloppet med utgångspunkt i den internationella haverikommissionens rapport genomfördes 2003 av viceamiral Frank Rosenius och civilingenjör Staffan Sjöling, Försvarets materielverk, på uppdrag av Styrelsen för psykologiskt försvar. I studien analyserades översiktligt de möjliga vägarna för vatteninströmning i fartyget och konsekvenserna av detta för sjunkförloppet. För vissa utrymmen kunde utredarna inte i detalj redovisa hur vattnet trängt in i fartyget.

En huvudstudie av sjunkförloppet av M/S Estonias förlisning skulle kunna ge sådana erfarenheter som kan utnyttjas för att förbättra sjösäkerheten för dagens och morgondagens fartyg i svenska vatten.

Den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionens (JAIC) slutrapport om M/S Estonias förlisning lämnades i december 1997. I denna konstaterade kommissionen att fartyget hade en rad sjösäkerhetsbrister. Dessa avsåg bl.a. fartygets konstruktion, utrymningsmöjligheter och rutiner, räddningsutrustning samt räddningssystem. Enligt kommissionen var det huvudsakligen dessa brister som låg bakom olyckan och dess allvarliga konsekvenser. Mot denna bakgrund rekommenderades flera sjösäkerhetsförbättringar, av vilka många också har genomförts.

VINNOVA fick den 19 april 2001 regeringens uppdrag att fördela medel till stöd för sjösäkerhetsforskningen. Genom dessa medel startade VINNOVA ett sjösäkerhetsprogram. Programmet innebär en statlig insats för att höja sjösäkerheten där medfinansiering skett från näringslivet och organisationer. Hitintills har forskningsinsatser på närmare 100 miljoner kronor finansierats. Genom beslut den 10 februari 2005 har regeringen anslagit ytterligare 25 miljoner kronor för en förlängning av programmet till år 2007.

Genom forskningsprogrammet har bl.a. brister identifierats i de internationella regler som finns gällande brandbekämpning med vattendimma och problem med sjösättning av räddningsbåtar från fartyg i hårt väder. Inom programmet har vidare tagits fram en prototyp till en enkel, säker och billig överlevnadsdräkt, liksom stödsystem för beslut vid skrovskada med vatteninflöde. Det har också genomförts systematiska analyser av människors beteende vid katastrofsituationer och former för effektiv riskkommunikation.

VINNOVA skall senast den 1 februari 2006 redovisa till Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) vilket forskningsinstitut eller konsortium som fått uppdraget, en beräkning av kostnaderna för uppdraget, hur uppdraget avses genomföras och när det beräknas vara avslutad.

Kontakt:

Stefan Engström, Pressekreterare
08-405 13 44, 070-551 90 74
stefan.engstrom@environment.ministry.se

Sofia Karlsson, Departementssekreterare
08-4052539

 

Anf. 75 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Vi återknyter nu debatten efter att ha haft en timmes uppehåll, men jag har fortfarande i färskt minne statsrådets: Det finns ytterligare information att hämta. Det tror jag att man kan säga överlag, både om sjunkförloppet och om haveriutredningen. Det finns ytterligare information att hämta. Vi anar naturligtvis att det här var en förfärligt svår situation när den socialdemokratiska regeringen tillträdde i oktober 1994. Det var i ett vakuum mellan två regeringar, och man fick det här i knät. Vi vet att de baltiska länderna hade en ung demokrati. Det var skört. Hur skulle Ryssland ha reagerat på ett annat hanterande? Allt detta ska vägas in, och vi förstår att det inte var lätt. Men nu har det gått elva år. Baltikum är medlemmar i EU, och det finns en möjlighet att lätta på hemligstämplingarna. Det är enligt uppgift över 500 dokument på UD som är hemligstämplade. Det är de som har sett fartyget med egna ögon som har livstids tystnadsplikt. Allt detta är nu möjligt att diskutera på ett annat sätt. Förr eller senare kommer det att diskuteras. Hela den här debatten har varit märkt av historiens vingslag. Vi vet att man kommer att läsa det här om ett antal tiotal år, gärna innan dess. Jag har också citerat Ingvar Carlssons sista ord som statsminister när han sade att han hade lyckats undvika katastrofer genom sitt sätt att hantera den här situationen, och säkert andra. Därför skulle jag vilja fråga Mona Sahlin: Kommer den utredning som nu är föreslagen att ge möjlighet att belysa mer än bara själva sjunkförloppet?

Anf. 76 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Det uppdrag till Vinnova som regeringen har fattat beslut om i dag handlar om sjunkförloppet, precis som jag redogjorde för. Det var också med anledning av det som jag uttryckte att jag tror och inte kan utesluta att det finns mer information att hämta, inte minst med anledning av den nya teknik som gör det möjligt i dag att studera olika scenarier för sjunkförloppet som inte fanns vid handen bara för ett antal år sedan. Jag tycker att det är oerhört viktigt att söka den information som går att hitta och dra slutsatser av den. Tuve Skånberg antyder - inte bara i det här replikskiftet, utan också i tidigare replikskiften - inte bara mer eller mindre utan väldigt tydligt att det fanns en mörkläggning. Det gör mig faktiskt upprörd. Mycket av hanteringen skedde mitt i ett regeringsskifte, som Tuve Skånberg sade. Det gjorde att en del av hanteringen inte blev speciellt bra. Det har regeringen återkommit till vid ett flertal tillfällen. Man har dragit slutsatser av det och bett analysgrupper med Peter Örn titta igenom det. Jag har vid åtskilliga tillfällen fört diskussioner med de andra länder som har intressen i katastrofen, nämligen Finland och Estland. Svaret på den konkreta frågan är: Jag vet inte vad som kommer fram med anledning av sjunkförloppsstudien. Det får vi återkomma till. Men det är sjunkförloppsstudien och inget annat som uppdraget i dag handlar om.

Anf. 77 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Som vi bedömer det finns det väl grundade skäl att tro att inte alla kort är på bordet och att det som Mona Sahlin väljer att kalla mörkläggning faktiskt skulle ha ägt rum av skäl som vi inte känner till och inte kan avgöra. Det kanske var mycket goda skäl för elva år sedan. Det vet vi inte. Det Kristdemokraterna har efterlyst och yrkar på är en oberoende internationell granskning av haveriutredningen. Regeringen går oss till mötes i en liten del av detta. Det är mycket mer som behöver belysas. Jag är glad för orden att hanteringen inte var särskilt bra. Men allt kommer ju förr eller senare på bordet. Är det inte bäst att förbereda svenska folket och vår omvärld på att ett tu tre kommer det ena efter det andra av de hemliga dokumenten att bli offentliga, och förbereda opinionen och befolkningen på att allt inte är sagt som kunde ha sagts?

Anf. 78 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag vill understryka det regeringen har sagt vid ett flertal tillfällen och som man också många gånger under de här tio åren har fört samtal med riksdagens samtliga partier om, nämligen att det som vi ser det inte finns någon anledning att tro att det skulle vara någon annan orsak till haveriet än den som haveriutredningen kom fram till. Regeringen har också vid ett flertal tillfällen uttryckt att om det skulle komma fram information av annat slag kommer vi att ta det på mycket stort allvar. Jag tycker att regeringen under de här åren genom de initiativ som har tagits till ytterligare studier har visat att man menar allvar. Det finns mycket att säga om mörkläggning. Det var inte jag som använde det ordet. Det var Tuve Skånberg själv. Då tar man på sig ett stort ansvar. Mycket av den hemligstämpling som berörs har handlat om mycket djupt personliga uppgifter som finns i materialet. Det är ju inte fråga om att tre regeringar under så lång tid medvetet skulle dölja en annan orsak till haveriet än vad haveriutredningen har kommit fram till. Det vill jag bestämt bestrida. Det får väl historien visa, precis som Tuve Skånberg säger. Inget som jag säger här kan övertyga honom om annat. Det är tydligt.

Anf. 79 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:

Herr talman! Det är bra att Mona Sahlin säger att det finns mer information att hämta. Det är en ny inställning mot tidigare. Jag är övertygad om att ministern har helt rätt i det. Jag tycker också att det är bra att regeringen nu har beslutat att göra en sjunkförloppsstudie och hoppas att det uppdraget går till garanterat oberoende internationell expertis som ges tillträde och möjligheter både att granska det filmmaterial som finns och att komplettera med yttre filmning av vraket. Det indikerar tvärtemot vad ministern säger att olyckan kanske har orsakats på annat sätt, annars skulle man ju inte behöva göra en sjunkförloppsstudie. Scenariot vid Estonias förlisning indikerar att det har kommit ett massivt inflöde av vatten under vattenlinjen. Det var därför fartyget inte slog runt. Det var därför fartygen sjönk så snabbt. Det är den orsaken vi vill ha reda på.

Det är också bra att Mona Sahlin, likt många riksdagsledamöter, har funnit de här sonarbilderna så anmärkningsvärda att hon har försökt att ta reda på vad som ligger bakom och föreslår att de kan vara från ett tillfälle flera år senare. Problemet är att bilder som togs av doktor Nuorteva ombord på Halli när man hittade Estonia den 30 september visar på en motsvarande klump eller föremål av samma storlek på Estonia. Man undrar vad det är för något. Det nämns inte i haverikommissionen. Det vore positivt om Mona Sahlin kunde öka klarheten kring varför man har varit inne på bildäcket. De här bilderna på avskurna räcken visar att någon har öppnat den tio ton tunga ombordkörningsrampen och sedan stängt den efter sig. Räckena slängdes ett hundratal meter från fartyget. Det vore ytterst välgörande om regeringen kunde öka klarheten kring alla dessa konstigheter i haveriutredningen.

Anf. 80 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Låt mig först förtydliga.

En sjunkförloppsstudie handlar om att få fram mer information om hur Estonia sjönk. Varför hon sjönk finns i haveriutredningen.

Fakta - Varför - och hur - Estonia sjönk med oskadat skrov och stängda vattentäta dörrar i skrovet utan att kapsejsa och flyta upp och ned med vatten lastat i överbyggnaden finns ej förklarat i haveriutredningen!


Hur hon sjönk beror i en sjunkförloppsstudie på exakt vilken väg vattnet tog genom fartyget, precis som Lars Ångström är inne på.

Det handlar om tusentals varianter. Det kan vara vilka fönster som gick sönder och i vilken ordning och vilka dörrar som var öppna eller stängda.

Fakta - Det handlar ej om tusentals varianter eller vilka fönster som gick sönder. En färja flyter inte på fönster!


Det här är inget som regeringen under flera års tid har ryggat för att titta på. Det var därför en förstudie lades ut som viceamiral Frank Rosenius och civilingenjör Staffan Sjöling gjorde. Den visade ett sådant möjligt scenario:

Beroende på om en ventil var öppen eller inte hade hon sjunkit med samma förlopp som visades i haveriutredningen. Vi är övertygade om att det går att få fram mer information. Vi kan inte utesluta det.

Fakta - Sjöling/Rosenius utgick enligt uppdrag från haverikommisionens förlopp men kunde aldrig förklara hur hon sjönk - inte ens med hjälp av förfalskade flyt- och stabilitetsberäkningar.


Som jag betonade är det viktigt, framför allt av sjösäkerhetsskäl, att se på om det finns anledning att titta på hur konstruktioner av fartyg ser ut för att undvika ett så snabbt sjunkförlopp som var fallet med Estonia. Studien ska självfallet ske på allra öppnaste sätt och med den expertis som är tillgänglig. Därför har inte regeringen begränsat uppdraget till aktörer i Sverige, utan har bett de med kompetens internationellt att vara med och be om att få göra uppdraget. Jag hyser stort förtroende för att Vinnova hittar ett sådant förhållningssätt att vi får fram bästa möjliga tillgängliga teknik och information.

Jag har fortfarande svårt att förstå, Lars Ångström, att någon kan betvivla att bogvisiret hittades där det faktiskt hittades. Det hittades 1,6 km från Estonia, och inte av svensk regering utan av en finsk isbrytare. Jag vet att den här typen av frågeställningar som Lars Ångström ger uttryck för förekommer. Jag håller mig nog till att ta fram mesta möjliga information för att få mer svar, men inte på var bogvisiret låg när det hittades. Det hittades där det hittades, och det var inte vid Estonia.

Fakta - Visiret hittades enligt uppgift av ett finskt bevakningsfartyg, M/S Nautica - ej isbrytare - den 18 oktober 1994, men bevakningsfartyget kunde ej uppge sin - eller visirets - position - eller hur och var det hittades! Visiret bärgades i mitten av november 1994 av en finsk isbrytare som inte heller kunde uppge sin - eller visirets - position! Vid gällande tidpunkt hade haverikommissionen uppgivit en falsk vrakposition och att visiret befann sig vid vraket.


Anf. 81 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:

Herr talman! Mona Sahlin har grovt missuppfattat mig. Jag har inte någon som helst uppfattning om att visiret skulle ha hittats på någon annan plats. Den fråga som jag och många har ställt är: Vad är det för föremål på Estonias bog som i form och storlek tycks överensstämma med bogvisiret? Det är väl inte någon irrelevant fråga? Det är ganska anmärkningsvärt. Det är den frågan jag ställer, inte om bogvisiret hittades någon annanstans. Ministerns inställning till att ta fram mesta möjliga information är positiv. Jag hoppas att uppdraget går till internationell oberoende expertis som inte har varit knuten till tidigare utredningsarbete om Estonias förlisning. Jag förutsätter att de experter, internationellt, som får uppdraget ges tillgång till det fullständiga utredningsmaterialet som grund för sitt arbete. Det är en del av det som vi har krävt i många motioner. Man vet väl inte exakt varför hon sjönk. Den förstudie som har gjorts visade på att det skulle ha kunnat hända på ett annat sätt om vissa ventiler stod i ett öppet läge och så vidare. Om allt detta vet vi i dag ingenting. Det finns inte ens ritningar på Estonia. Vi vet inte om ventilerna existerar i verkligheten, än mindre om de var öppna eller inte. Hela utredningen präglas av ett undermåligt och bristfälligt arbete. Man bemödade sig inte med att ta reda på om vattentäta dörrar som ska vara stängda verkligen var stängda. Man gick inte in på bildäck och kontrollerade om last var surrad på ett sätt som den skulle vara surrad och om luckor i golvet var stängda på ett sätt som skulle vara stängda. Det är ju de första stegen en haveriutredning tar. Man gör en omfattande yttre besiktning, och sedan kontrollerar man sådant här. Alla vi ledamöter i trafikutskottet vet dock att det underlät haveriutredningen att göra. Det just på grund av alla dessa brister och oklarheter som finns som vi behöver klarlägga sjunkförlopp och förhoppningsvis hitta orsaken till att Estonia förliste.

Anf. 82 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag har en helt annan bild av kvaliteten på den utredning som har gjorts än den Lars Ångström ger uttryck för. Jag har också en helt annan bild av hur den kritik som funnits har sett ut och hur omfattande den varit liksom att alla experter skulle tycka på ett visst sätt, vilket Lars Ångström ibland ger uttryck för. Däremot kommer jag att fortsätta att hävda att i den mån vi kan finna mer svar ska vi göra det. I den mån vi för framtidens skull kan hitta mer via sjunkförloppsstudien, inte minst för att kunna säkra sjösäkerheten på ett annat sätt, ska vi självfallet göra det. Men det är inte samma sak, Lars Ångström, som att ifrågasätta hela den haveriutredning som gjordes. Det tycker inte jag tjänar vare sig debatten, historieskrivningen eller någonting annat. Att däremot konkret gå vidare med de informationer som finns, granska dem och i den mån det går göra nya konkreta utredningar, vilket sjunkförloppsstudien är ett exempel på, hoppas jag kommer att gagna både dagens debatt och eftervärldens dom över huruvida vi lärde oss allt vi kunde av katastrofen.

Anf. 83 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:

Herr talman! Jag sade i mitt inledningsanförande att Centerpartiet står bakom utskottsmajoriteten i den här frågan. Vi har en ödmjuk grundhållning i frågan. Vi tycker att det är en väldigt svår avvägning mellan kravet på att söka reda ut de frågetecken kring bland annat sjunkförloppet som finns och de önskemål som också finns från en betydande opinion av anhöriga om att inte riva och slita mer i frågan över huvud taget. Jag sade till Mona Sahlin när vi gick ut ur kammaren, och jag kan gärna säga det också från talarstolen, att jag tycker att regeringen har funnit en väl avvägd linje när man nu avsätter mera pengar till att göra en studie av sjunkförloppet och också öppnar för internationella forskningsinstitut att söka pengar för att vara med på detta och därmed inte begränsar uppdraget utan har en öppen attityd. Det förefaller också när man lyssnar på replikväxlingen som att de hårda tonerna något har minskats med anledning av de besked som Mona Sahlin har gett. Jag tror att vi alla välkomnar att vi tonar ned det lite grann. De som tvärsäkert säger och läser in till protokollet att här är en hund begraven och det har vi insett sedan länge tar lite stora ord i sin mun, tycker jag. Jag har bara en fråga till Mona Sahlin. Jag betonade i mitt inlägg att jag utgår från att regeringen har en kontinuerlig kontakt med andra berörda länder och aktörer i sammanhanget, som Estland och Finland. Jag vill bara höra hur det är med den saken, om man har en kontinuerlig dialog. Det finns ju också i de länderna opinioner som tycker saker i den här frågan.

Anf. 84 Samhällsbyggnadsminister MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Ja, det har vi. Vi har en kontinuerlig dialog. Så länge jag har haft ansvaret för de frågor som berörs av förlisningen av Estonia har vi vid åtskilliga tillfällen haft kontakter med Finland och kanske framför allt Estland, och det kommer vi att fortsätta ha. Vi informerar varandra när frågeställningar dyker upp och försöker följa den diskussion som finns i de olika länderna. Detta finns alltså, och det kommer att fortsätta.

 Anf. 85 CLAES ROXBERGH (mp):

 

Anf. 86 BJÖRN HAMILTON (m) replik:

 

Anf. 87 CLAES ROXBERGH (mp) replik:

 

Anf. 88 BJÖRN HAMILTON (m) replik:

 

Anf. 89 CLAES ROXBERGH (mp) replik:

 

Anf. 90 HENRIK S JÄRREL (m):

Herr talman! Återigen står nu kammaren inför en debatt och ett beslut i fråga om en ny och helt oberoende utredning rörande orsakerna till passagerarfärjan M/S Estonias olycksaliga förlisning en stormig septembernatt 1994. Det är onekligen ett besvärande faktum för vårt land, som gärna vill utge sig för att vara en rättsstat, att det verkliga sanningssökandet i en del fall tycks sitta väldigt trångt. När det är sagt vill jag gärna säga att det är angenämt att föredragande statsrådet finns med i kammaren. Det är mer än vad som var fallet förra gången då kammaren diskuterade den här frågan. Det antyder att regeringen öppnar visiret, om jag får uttrycka det så, mot att behandla den här frågan lite mer seriöst än vad man kanske har gjort tidigare. Det självklara, att haverikommissionen JAIC redan från början 1994 skulle ha haft en sammansättning av fria och oberoende granskare så att eventuella farhågor som partsintressen, jäv och konsiliant beställsamhet aldrig kunnat få fäste, tilläts aldrig bli så självklart. Redan på den grunden anmäler sig således ett tillräckligt tungt vägande skäl för att ifrågasätta kommissionens slutsatser.

Herr talman! En av Europas, och kanske världens, främsta auktoriteter när det gäller haveriutredningar, holländaren Pieter van Vollenhoven, bland vars meriter kan noteras ordförandeskap i det holländska transportsäkerhetsrådet, att han tidigare varit ordförande i det internationella transportsäkerhetsrådet, att han varit ledamot av det europeiska transportsäkerhetsrådet och att han tillika varit medlem i EU-kommissionens expertgrupp för haveriutredningar inom transportsektorn har, såväl i brev till riksdagens nuvarande talman Björn von Sydow som i ett anförande här i riksdagen den 20 september förra året vid ett seminarium, uttalat förödande kritik mot det sätt på vilket kommissionen som skulle utreda Estonias haveri sattes samman. Hans slutsats är att just oberoende är en nyckelfaktor för att minimera misstroende och maximera självständighet och trovärdighet. Alltså borde varken företrädare för Sverige, Finland eller Estland ha funnits med i haverikommissionen JAIC enligt hans bedömning. Joint Accident Investigation Commission var ju vad den här kommissionen hade som namn. Just det engelska ordet joint, det vill säga sammanfogning, föreningspunkt, kan leda tanken mot gemensamma intressen att bevaka och skriva ihop sig om, att nå enighet och koncensus kring. Här ligger alltså det första kardinalfelet. Och för att kunna vidta rätt åtgärder för att i görligaste mån undvika att liknande olyckor inträffar i framtiden är det oundgängligen nödvändigt att så exakt som det bara är möjligt ta reda på vad eller vilka faktorer som orsakat eller framkallat en olycka. Då garanterar just oberoendet också den högsta graden av sannolikhet i slutsatserna. Och det rimmar väl också väl med de krav vi här i Sverige har rätt att ställa på den framtida sjösäkerheten.

Herr talman! Som framgått av vad Lars Ångström anfört tidigare i debatten, och för övrigt i reservationerna till trafikutskottets betänkande nr 7 som berör den här frågan, finns det också en rad andra brister som talar för en ny och oberoende utredning. Jag ska inte trötta kammaren med att nu i detalj upprepa dem. Jag ska bara ta upp några andra aspekter på det här ärendet. Låt mig först dröja något vid en formfråga. Enligt riksdagsordningens 4 kap. 1 och 9 §§ råder så kallat beredningstvång. Likaså förutsätts även enligt regeringsformens 4 kap. 3 § andra stycket att beredning av en proposition och följdmotioner sker i riksdagsutskott, det vill säga att en behandling i sak av aktuella frågeställningar ska göras. Trafikutskottet bekvämar sig inte nu, liksom heller inte tidigare, med att ens göra en ansats till att i sak pröva, bemöta och överväga vad som i motioner förts fram i denna fråga under olika riksmöten, med andra ord ett tämligen blankt avslag. Det får nog betraktas som mycket anmärkningsvärt, ja rentav sällsynt. Den tystnaden väcker dessutom i detta fall, dessvärre, fler frågor än vad den besvarar. I praktiken kan man alltså säga att utskottet kapitulerar utan närmare motivering och överlåter, trots att här inte finns någon regeringsproposition att luta sig mot, åt regeringens företrädare att föra dess talan. Och det har Mona Sahlin bevisligen gjort i dag. Det kan svårligen, herr talman, uppfattas på annat sätt än att utskottet känner sig hårt trängt mellan Skylla och Karybdis - för att ta en liknelse - och inte riktigt vågar kasta ankar. Man kan i detta sammanhang också ifrågasätta visdomen i att riksdagsledamöter i trafikutskottet samtidigt har säte, röst och stämma i till exempel Sjöfartsverkets styrelse. Frågan tål att resas om inte parts- och lojalitetshänsyn stundom riskerar att kunna göra sig gällande vid den här typen av personsamband när ett utskott har att behandla bedömningar av frågor som ett till utskottets beredningsområde hörande, i hög grad berört, ämbetsverk i sak har att befatta sig med på olika sätt. I riksdagsordningens 4 kap. 14 § talas om jäv. Där heter det följande: "Ingen får närvara i ett utskott när ett ärende som personligen rör honom eller henne eller någon närstående behandlas." Det kan sägas gälla inte bara att personen i fråga själv ser sig som ojävig eller oberoende utan också hur andra kan uppfatta situationen, det vill säga att vara eller att synas vara jävig. Sådan jävsfråga kan närmast bara bedömas av tredje man, det vill säga om medborgare allmänt eller eljest någon av saken berörd uppfattar att jäv eller ett jävsliknande förhållande kan råda.

Herr talman! För att hålla ett visst säkerhetsavstånd borde därför i situationer som dessa kunna krävas att ledamoten i vart fall själv aktger sin ställning och - beroende på frågans art och ingående karaktär - i vissa lägen avstår från att delta i beslut. Den här problematiken förtjänar i alla händelser att hållas ett öga på och belysas. Konstitutionsutskottet har i andra sammanhang, till exempel när det gäller ledamöternas beredning av vissa närings- och skattepolitiska frågor i näringsutskottet och skatteutskottet, med bäring på exempelvis olika värdepappersinnehav, haft anledning att kika närmare på detta. Det kan för övrigt, när jag nu är inne på ämnet granskning, också vara värt att notera att Sjöfartsinspektionen, nära knuten till Sjöfartsverket, drog på sig den tyngsta kritiken om osjälvständighet i förhållande till sitt "moderämbetsverk" då de fyra trafikinspektionerna häromåret granskades av Riksdagens revisorer. Återigen kan alltså oberoendet hos dem som ska granska, inspektera, revidera och haveriutreda inte nog betonas som en alldeles nödvändig och oavvislig förutsättning för bevarad trovärdighet. Låt mig sedan reflektera något över parallellen till DC 3:an, den ryska ubåten Kursk och annandagens tsunamikatastrof. 50 år efter att det svenska flygvapnets spaningsplan sköts ned har man bärgat huvuddelen av flygplanskroppen och kvarlevor från fyra av de åtta besättningsmännen. I april fortsätter dykningarna efter lämningar från dem som ännu saknas från flygplanet. Och givetvis söker man spår efter bevis som tydligare kan förklara haveriorsak och förlopp. Den ryska atombestyckade ubåten Kursk bärgades, sånär som på en del av förskeppet, på ca 110 meters djup, och de flesta ur den omkomna besättningen kunde återbördas till nära och kära. Det omhändertagna ubåtsvraket analyseras givetvis också in i minsta detalj. Ansvariga ställs till svars. Alla omkomna i den väldiga flodvågen som påträffas och kan identifieras återbördas till sina hemländer. Underlåtenhetssynder när det gäller förvarningssystem och andra förebyggande åtgärder granskas. Och ansvariga ställs i förekommande och i möjliga fall till svars. Förbättringar vidtas också. Jag ställer mig nu frågan: Finns det i grunden, herr talman, några avgörande skillnader mellan dessa fall och Estonias förlisning, som av principiella skäl motiverar ett annorlunda förhållningssätt? Här har ännu inga ansvarsförhållanden fastställts. Här har ännu inga omkomna bärgats. Här har ännu ingen trovärdig haveriutredning presenterats. Utskottsmajoriteten hänvisar till att en rad åtgärder vidtagits under de tio år som förflutit sedan förlisningen. Det må vara att en del har gjorts, men ännu alls intet som rätar ut återstående frågetecken kring Haveriutredningens förklaringsmodell och slutsatser. Jag vill gärna kommentera statsrådet Mona Sahlins nyhet för dagen, nämligen att regeringen beslutat uppdra åt Vinnova att med ett forskningsanslag tillsammans med utomstående experter göra en bedömning av sjunkförloppet. Samtidigt säger Mona Sahlin att regeringen hittills inte funnit anledning att betvivla orsaken till haveriet men att det är viktigt att forska vidare. På det viset har regeringen tagit två steg framåt och ett tillbaka. Man har därmed erkänt att den fulla sanningen kanske ändå inte finns i Haveriutredningens officiella rapport, för om den fanns skulle man kanske inte behöva göra några fortsatta studier. Det är just sjunkförloppsstudien som är den absolut centrala delen i den här olyckan - dess hastiga förlopp.

Herr talman! Man kan också grunna lite över huruvida transporter av mer eller mindre hemligt och farligt militärt materiel över huvud taget alls hör ihop med stora passagerarfärjor i civil trafik. Utsätter man inte därmed många civila trafikanter för onödiga risker? Att sådana transporter mer eller mindre regelbundet förekom ombord på M/S Estonia vet vi. Det har heller ännu inte med absolut säkerhet kunnat uteslutas att sådant materiel inte fanns ombord den ödesdigra septembernatten. Johan Hirschfeldts utredning var insnävad och ger inte svar på om några icke-svenska uppdragsgivare kan ha haft militärt materiel ombord på Estonia förlisningsnatten. Jag vill påminna om att såväl det estniska parlamentet som den estniska regeringen nyligen beslutat tillsätta var sin utredning för att utröna hur det förhöll sig med mer eller mindre hemliga transporter av militärt gods ombord på Estonia under hela år 1994 fram till förlisningsnatten.

Kort efter Estonias förlisning erbjöd ett välrenommerat norskt dykföretag, Stolt Contractors, sina dykeritjänster men avvisades av regeringen. Uppdraget gick i stället till det amerikanska dykföretaget Rockwater, och - nota bene - på det noggrant angivna villkoret att de som befattade sig med dykningarna tvingades underteckna en försäkran om livslång tystnadsplikt. Varför då, frågar man sig givetvis. Var det möjligen så att de kunde tänkas träffa på något där i det mörka djupet som inte tålde att komma i dagen?

Herr talman! Åtskilliga är de fristående experter och bedömare som i efterhand granskat och underkänt hela eller delar av Haverikommissionens slutsatser. Likväl tycker sig nu statsrådet Mona Sahlin för regeringens del kunna påstå att ingenting nytt framkommit som föranleder regeringen att ändra sin bedömning. Då vill jag för min del bara konstatera att man måste vara både döv och blind. Vad har då, kan man undra, regeringen för egen del gjort för att underlätta att någonting nytt alls skulle kunna komma fram? Intet, är mitt dystra svar.

Den lilla ljuspunkten kom i dag med Vinnova. Det är rätt spår, men vi får väl se. Det är att flytta fram positionerna. Kanske kommer så småningom lite nya saker fram när man börjar nysta i detta med sjunkförloppsstudien. Jag noterar dock, herr talman, att det finns glimtar av rättsligt ljus i kölvattnen av stora fartygskatastrofer och katastrofer över huvud taget. Europadomstolen tilldömde nyligen anhöriga efter omkomna ombord på den polska bilfärjan Jan Heweliusz som anmält polska staten för partisk domstolsbehandling ett skadestånd om motsvarande drygt ca 40 000 kr per person. Vidare kan noteras att ansvariga för den svåra olyckan vid Linateflygplatsen i Milano häromåret fortlöpande ställs till ansvar inför italiensk domstol. Slutligen, herr talman:

* En rättsstat tar i görligaste mån hand om sina omkomna medborgare och stöttar deras anhöriga.

* En rättsstat ser till att oberoende, opartiska och sakliga experter i grund och botten får utreda orsakerna till en olycka.

* En rättsstat ser till att ansvarsförhållanden klarläggs och att ansvariga i görligaste mån ställs till svars.

* En anständig rättsstat ser till att den upprätthåller en adekvat och relevant kris- och katastrofberedskap och lär av tidigare missbedömningar.

Frågan är nu bara om och i så fall när den socialdemokratiska minoritetsregeringen vill att Sverige ska leva upp till en rättsstats mera typiska signifikans. Allra sist, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservation 5 samt göra röstförklaringen att jag om, när, reservation 5 faller i en förberedande votering avser att stödja reservation 4.

 Anf. 91 BJÖRN VON DER ESCH (kd):

Herr talman! När jag för tre år sedan konfronterades med Estonias förlisning - då som ledamot i konstitutionsutskottet - stod det ganska snart klart att det i myndigheternas officiella redogörelse fanns någonting som inte stämde. Nu, tre år senare, har den känslan förbytts i tvivel om det över huvud taget finns någonting som stämmer. Då, för tre år sedan, hade det just avslöjats att en inspektion av Estonias sjövärdighet av en tillfällighet ägt rum samma dag som fartyget anträdde sin sista resa. Inte mindre än fem olika brister upptäcktes då - så allvarliga att var och en för sig räckte för att förklara Estonia icke sjövärdig. Trots detta tilläts Estonia lämna Tallinns hamn utan att några åtgärder hade vidtagits. Det inspektionsprotokoll som hade upprättats och som bifogades till haveriutredningen visade sig senare vara manipulerat. Det ansvariga statsrådet tillmätte varken inspektionsresultatet eller förfalskningen någon som helst betydelse under åberopande att inspektionen var endast ett led i den utbildning av estniska inspektörer som Sverige åtagit sig och således ingen inspektion i formell mening. Statsrådet hävdade således på fullt allvar att det inte var de allvarliga bristerna i sig utan under vilka formella omständigheter de hade upptäckts som var avgörande för om de skulle tillmätas betydelse. Nästa osannolika upplevelse blev att konstitutionsutskottets majoritet accepterade det resonemanget. Det ansvariga statsrådet avkrävdes inga ytterligare synpunkter. Så avfärdade Sveriges högsta rättsvårdande organ - det vill säga vi, riksdagen - Estoniaolyckan vad gäller krav på vidare utredning. Där står vi ännu i dag. Kanske anar vi att en liten ljusning nu har inträffat efter elva års mörkläggning; vi får väl se. Framför allt har under dessa elva år sedvanlig och i alla andra sammanhang ansedd nödvändig sjöförklaring ännu inte hållits. Mycket vatten har runnit i Strömmen sedan dess. Den mörkläggning som numera omger Estonia ter sig osannolik för den som inte mött den. 852 personer uppges omkomna. 137 räddades trots allt. Med tanke på alla de rykten, motsägelser och konspirationsteorier som omgärdar denna vår svåraste och fortfarande ouppklarade sjöolycka framstår vittnesmål från de 137 överlevande som omistliga i strävan efter att vinna klarhet. Trots detta har enligt uppgift endast sex av de 137 överlevande förhörts. Riksdag och KU har hittills låtit sig nöja. Varför? Originalfilmer från fartyget som är oredigerade eller oklippta är inte tillgängliga. Den oklippta originalfilm som togs för att dokumentera samtliga dykarbeten uppges dykerifirman ha eldat upp. När, eller ens om, finns inte dokumenterat. Inga bevis eller intyg om att de skulle ha bränts upp finns utan endast ett vagt muntligt besked om att det skulle kunna ha skett någon gång i en soptunna på dykerifirmans bakgård därför att dykerifirmans eget kassaskåp ansågs bristfälligt. Så har det viktigaste bevismaterialet från Estonia - Sveriges svåraste sjöolycka - hanterats! Filmningen på bildäck förnekas trots bevis om motsatsen. Bildäcket är den från utredningssynpunkt kanske helt avgörande fartygsdelen. Att bildmaterial därifrån ej utlämnas behöver knappast påpekas. Oacceptabla jävsituationer som har avslöjats föranleder bara bortförklaringar. Och nyss fick vi här höra att inte ens fartygsritningar finns kvar - helt otroligt! Ytterst anmärkningsvärt är ett uppseendeväckande kritiskt brev till talmannen från den internationellt kanske mest respekterade organisationen för haveriutredningar. Där betecknas Estoniakommissionen som ett "historiskt misstag" på grund av sin sammansättning. Detta har inte satt några som helst märkbara spår hos berörda utskottsledamöter. Begäran om att utfå lastmanifest från olycksresan avvisas - först med motiveringen att de är förstörda. Därefter har man hittat, återfunnit, dem men hemligstämplat dem i 70 år. Hur kan offentliggörandet av ett lastmanifest på en civil passagerarfärja utgöra ett hot mot rikets säkerhet i 70 år? Högst ansvariga myndighetspersoner vid tidpunkten för Estonias förlisning förklarar att de inte längre minns någonting om transport av krigskontraband och hänvisar till och med till att de just gått i pension och därför väljer att tiga. Oavsett vad, eller var man söker klarhet, när det gäller Estonia har man åtminstone hitintills mötts av en kompakt tystnad och mur av ovilja från myndigheterna. Den version som än i dag gäller är den som tre regeringschefer enades om bara några timmar efter Estonias förlisning innan några som helst tekniska undersökningar ens hade påbörjats. Man sade att Estonias visir hade lossnat i hårt väder därför att farten var för hög. Punkt, slut! Det är en version som ingen opartisk internationell expertis accepterar. Detta är en skam och en skandal för Sveriges riksdag. Denna cynism är en följdriktig fortsättning på händelserna hösten 1994. Först löftet om bärgning, följt av ett närmast barbariskt beslut, skulle jag vilja säga, att gjuta in fartyg och omkomna i betong, för att slutligen ta ett cyniskt beslut om gravfrid - cyniskt därför att inga hinder fanns att bärga de omkomnas kvarlevor. Bärgningen häromåret av atomubåten Kursk på mångdubbla djupet i ett stormigt ishav är bevis nog för att det hade gått. Men man ville inte bärga omkomna och inte heller Estonia. Varför? Det halmstrå som Sverige nu försöker rädda sitt skamfilade anseende med är den gravfrid som utlysts över förlisningsplatsen. Denna unika åtgärd, hävdar man med hör- och synbart skrymteri, har vidtagits för att tillmötesgå anhörigas önskemål. Vad man inte med ett ord nämner är de mångfalt fler anhöriga som vigt sina liv åt att söka skapa klarhet i varför deras nära och kära tvingades till en för tidig död med Estonias förlisning, de som vägrar att ge upp hoppet att ge sina döda en sista vila i vigd jord. Att deras förhoppningar brutalt omintetgörs bekymrar inte. I jämförelse med åtgärderna för offren i DC 3:an och tsunamin framstår utredningen av Estoniakatastrofen hittills som ett simpelt nationellt hyckleri. Säg den nationella tåg-, flyg- eller fartygskatastrof med nära tusentalet omkomna som i en rättsstat bokstavligen kan begravas i betong i stället för att utredas! Självfallet kan sanningen om Estonia vålla djupt obehag. I en rättsstat får det emellertid aldrig utgöra ett skäl för lydstatens passivitet. Helt avgörande är nämligen att regering och riksdag i en rättsstat alltid har den övergripande skyldigheten att värna det allmännas intresse. Det är en skyldighet som man ansvarslöst har krupit ur genom att i stället hänvisa till särintressen. En nationell katastrof av Estonias dignitet kräver utredningar som så långt det är möjligt förhindrar att den kan upprepas. Detta rättmätiga allmänintresse inte bara negligeras, utan direkt motarbetas, av regering och riksdag. Jag tvekar inte att påstå att den rådande gravfriden är ett sofistikerat led i dessa ambitioner. Hyckleri har sannerligen inte varit en bristvara under dessa år. Som sagt: ingen sjöförklaring, ingen ansvarig för det snabba sjunkförloppet, bara ett konstaterande att Estonia gick till botten med 852 personer på mindre än trekvart - och en paralyserad rättsstat. I Estoniaolyckan har brist på politiskt civilkurage förvandlat en internationellt ansedd rättsstat till en konsensusstyrd och auktoritär skendemokrati. Lyckligtvis är krafter redan i gång utanför vårt lands gränser där rättsmedvetande och ansvarskänsla väger tyngre än vår riksdags villkorslösa strävan efter politisk konsensus. Ett modigt estniskt parlament är värt all beundran och lycka till i sitt sanningssökande, ett sanningssökande som vi i dag sett har satt spår, påtagligen förhoppningsfulla sådana, även här i den svenska riksdagen. Jag yrkar bifall till reservation 5.

Anf. 92 KENT HÄRSTEDT (s):

Herr talman! Riksdagskolleger! Det har förflutit mer än tio år sedan M/S Estonia förliste. Efter de första för många drabbade och anhöriga mycket smärtsamma åren har en tidens lindrande distans lagt sig till händelsen. Medan avsaknaden av de omkomna förblir ett sår i mångas hjärtan har andra sår blivit alltmer öppna och påtagliga. De senaste årens katastrofer och terrordåd har gett perspektiv på Estonias förlisning och gett en ny inramning. Medan man i alla stora händelser därefter, vare sig handlat om terrordåd eller naturkatastrofer, gjort åtskilligt, jag skulle vilja säga sitt yttersta, för att utreda och bringa klarhet i händelser har Haveriutredningen efter Estonias förlisning lämnat mycket att önska. Jag skulle kunna säga att den befinner sig i en särskild strykklass. Också andra kringliggande händelser har bidragit till att göra frågetecknen fler och allvarligare, inte minst den senaste tidens avslöjande och utredande kring transporter av militärmateriel på Estonia, något som i många år varit en grogrund för diverse konspirationsteorier som först avfärdats som nys och som sedan chockat både regeringen och andra och därefter tvingat fram en snabbutredning. Att ta ställning till frågan om kompletterande utredande eller en helt ny internationell och oberoende utredning av Estonias förlisning är inte i första hand en politisk frågan utan en samvetsfråga. När minst 852 personer omkommer i M/S Estonias förlisning, varav 551 svenskar, infinner sig ett stort ansvar för dem som har att bringa klarhet i vad som inträffat och att dra slutsatser inför framtiden. Ibland handlar det också om att utkräva ansvar om det är någon som gjort fel. Jag vet att jag och många av dem som är anhöriga och överlevande efter Estoniakatastrofen 1994 genom åren har haft ett stort tålamod. Många har känt sig förhoppningsfulla inför den politiska processen och haft förståelse för att tidens läkande distans har varit välgörande för ett mer objektivt perspektiv på händelsen. Många har haft tilltro och respekt för regering, riksdag och andra myndighetsutövare som har haft att hantera denna fråga. Samtidigt har frustrationen ständigt funnits där, liksom vetskapen om att direkta felaktigheter har gjorts vid haveriutredningen och att grundläggande utredande i vissa delar av händelseförloppet, till exempel att lyssna till vittnesmål från de överlevande som faktiskt var ute på havet när Estonias förlisning ägde rum, inte har beaktats. Trots att alltfler grunder att ifrågasätta Haveriutredningens resultat framkommit genom åren har regeringens företrädare Mona Sahlin sagt, också i dag, att inget nytt skäl har framkommit för att låta utreda frågan på nytt. Nu tillhör jag dem som inte anser att det behövs ytterligare skäl för en ny utredning, det räcker gott och väl som det är. När regeringen i andra sammanhang använder utredningsredskapet brukar man låta utreda en fråga, tar emot en rapport och låter därefter rapporten att sändas ut på remiss till olika relevanta myndigheter och andra instanser. Därefter drar regeringen sina slutsatser. Skulle denna rapport ha handhafts på samma sätt skulle rapporten i vissa delar ha blivit ogiltigförklarad av många remissinstanser. Chalmers, KTH, Fartygsbefälsföreningen, Internationella transportarbetarefederationen, IFTA - den internationella haveriutredningsorganisationen - med flera hade underkänt flera delar av utredningen.

Nu är det korrekt att säga att så arbetar man inte med haveriutredningsrapporter. Det är riktigt. Men detta logiska i att man ifrågasätter om det dokument man har fått i sin hand har bäring eller om arbetet är genomfört på ett professionellt och trovärdigt sätt måste väl ändå finnas där? Man kan fråga sig varför Mona Sahlin, regeringen i stort och riksdagskolleger inte tänker på samma sätt. Jag vet att de flesta av dem är varken dumma, ointelligenta eller okänsliga inför den här frågan. Jag ska bara försöka att hitta några logiska tankar kring detta. En av dessa tankar är att Estoniafrågan direkt efter katastrofen och under de inledande åren därefter var väldigt misskött. Det var väldigt mycket som gick väldigt fel. Jag tror att man är rädd för att mycket av det som gick fel ska blossa upp igen. Man gör vad man kan för att hålla frågan avgränsad - contained, som det heter på engelska. Man gör allt för att slippa ta i en fråga som man känner bara kan skada. I detta har de sakskäl som förts fram en underordnad betydelse, känns det som. Jag tror också att det finns sakskäl, till exempel de avtal som finns mellan regeringarna som mer eller mindre bakbinder regeringen att ta vissa initiativ. Det är ett sakligt skäl som kan göra det svårt för regeringen att agera. Vid flera tillfällen har det känts som att det är Estland som är nyckeln till låset. Enligt vad vi erfar nu, efter kontakter med Estland, finns det i dag helt andra möjligheter till en dialog med Estland i dessa frågor. I takt med att Estland som nation vinner kraft och självkänsla är det inte omöjligt att det i framtiden i stället är Estland som kommer att kräva en ny internationell oberoende utredning. En annan fundering jag har är att många av dem som hade ett delansvar för den dåliga hanteringen efter Estoniaolyckan fortfarande befinner sig i olika beslutspositioner. De vill naturligtvis ogärna ta upp frågan igen så länge de själva befinner sig i dessa positioner. I takt med att det kommer nya generationer i olika roller tror jag att den här frågan kommer att lösa sig successivt. För andra kolleger i den här kammaren kan det handla mycket om att de inte har tagit sig tillräcklig tid för att sätta sig in i frågan, och det har jag all respekt för. Vi har många frågor att hantera här. De ledamöter som verkligen har tagit sig den tiden kommer också fram till grubblerier. Det är inte så sällan som vi som har jobbat med frågan får viskningar här i korridorerna. Man säger: Jag håller egentligen med er och delar er uppfattning, men jag måste följa partilinjen. Ett femte skäl skulle kunna vara att man inte vill riva upp gamla sår. Av alla de anhöriga som jag har haft kontakt med genom åren - med all respekt tror jag att jag ändå har träffat fler än vad de flesta i den här kammaren har gjort - har jag inte träffat en enda som motsätter en kompletterande eller en ny utredning om det handlar om att bringa klarhet i varför Estonia sjönk - inte en enda. Den känsliga frågan har varit huruvida man skulle bärga eller ej, men det är det inte tal om här. Det är likadant när det gäller gravfriden. Även ärkebiskopen har uttalat att detta inte handlar om att störa gravfriden. Om det handlar om kompletterande utredande för att bringa klarhet i varför Estonia sjönk bryter det inte mot gravfriden, och det är kyrkan själv som säger detta. Trots dessa kanske logiska reflektioner om varför det skulle vara så omöjligt att låta utreda frågan på nytt känner jag ändå tillförsikt för att den kommer att utredas igen. I dag har vi kanske tagit ett första steg för att bringa klarhet. Frågan kommer inte att läggas till handlingarna. Kontinuerligt, år efter år, och nu mer än någonsin intresserar sig många för kris- och katastrofhantering. I dagarna är Discovery channel och BBC här och gör en dokumentär om den svenska regeringens och myndigheternas handläggning av Estoniafrågan. Kontinuerligt visas dokumentärer i internationella medier om hanteringen av den här frågan. Där har vi i denna kammare och regeringen ett stort ansvar för hur den bilden formas. Den bild som nu ges i många av dessa sammanhang - tyska medier är nu här och följer diskussionen - är bilden av ett samhälle som har haft svårigheter och oförmåga att hantera en utredning av Estoniakatastrofen. Den nu aviserade sjunkförloppstudien är ett första viktigt steg, och jag välkomnar det. Det känns väldigt bra. Jag har tillförsikt för att den här frågan en dag kommer att finna sin lösning. Oavsett om vi har kraften, modet och styrkan att fatta de nödvändiga besluten eller om det kommer att ske under andra generationer i den här församlingen och i regeringen kommer dessa beslut att fattas. En dag kommer vi att få reda på orsakerna till Estonias haveri. Om en ny utredning görs som kommer fram till samma slutsatser och kompletterar den tidigare utredningen är det bra. Om man kommer fram till nya slutsatser och vill dra lärdom av dem är det också bra. Jag är inte konspiratoriskt lagd, och jag driver ingen speciell tes om det ena eller det andra. Men jag kan inte känna mig nöjd med en utredning som är ifrågasatt på så många punkter som den här är. Som sagt, jag har inga speciella teorier. Men den rapport som finns har så många frågetecken kring sig att det krävs en granskning av rapportens slutsatser. Jag tycker att det är fullständigt självklart och också någonting som de människor som gick under förtjänar. För framtidens sjösäkerhet krävs det en rimlig och godtagbar slutrapport för att vi ska kunna dra lärdom för framtiden. Att rösta i denna fråga är en samvetsfråga och inte i första hand en politisk fråga. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation nr 5, och jag vill avge den röstförklaringen att jag i andra hand tänker rösta för reservation nr 4. 

Överläggningen var härmed avslutad.

Mona Sahlin besvarade aldrig Järrel, von der Esch och Härstedt i Riksdagen 17 mars. Men i DN 19 mars kom mörkläggerskan Mona Sahlin tillbaka, intervjuad av mörkläggarjournalist Anders Hellberg, DN. Intervjuen visas nedan med (kommentarer) :

Anders Hellberg intervjuar Mona Sahlin - 19 mars 2005 - i Dagens Nyheter.

Har du varit med och mörklagt sanningen om 'Estonias' förlisning? (Dum fråga)

Nej. (Dumt svar - är ministern inte intresserad av vem som sprängde hålet i överbyggnadens förskepp? Det är ju en ny uppgift som kräver förklaring. Enligt haverikommissionen är förskeppet helt oskadat!)

Det finns uppenbarligen flera riksdagsmän som anser det och även vissa anhöriggrupper. (Vissa anhöriggrupper? Alla fortfarande aktiva anhöriggrupper anser att mörkläggning pågår).

Kritiken och misstron efter vad som hände efter haveriet, på det sätt som vi då bemötte anhöriga i en del fall - den misstron finns kvar. Den kan jag förstå och respektera. Sen finns det konspirationsteorierna, och jag kan förstå att de finns, och kanske alltid kommer att finnas efter stora katastrofer eller händelser som inte alltid får ett svar. Men när man sedan påstår att vi i tre olika länders regeringar medvetet mörklägger – det stör mig, då blir jag arg. (Det finns ingen anledning att bli arg ... lyssna på argumenten).

Det påstår ju många. (Det vore bra om dessa kritiker nämns vid namn).

Det var ju därför som jag och andra i regeringen blev oerhört upprörda efter uppgifterna om att det fraktats militär materiel på ”Estonia” utan vår vetskap. Det kan man ju förstå att det skulle tas som ett tecken på att ”titta där, det var något skumt”. Jag kände en oerhörd ilska, jag var förbannad på försvaret och tullen och andra som under lång tid hade information som de inte hade lämnat. De tyckte väl att det var något som man själv kunde bestämma.

Men om du som ansvarigt statsråd inte känner till vad försvaret och tullverket giort upp om, vad är det i övrigt som du inte känner till om ”Estonia”?

Jag känner till det jag känner till. (Och vad är det?) Jag har också verkligen försökt från min förmåga att titta på allt material (Heiwa Cos?) och alla hemligstämplar, jag har suttit många timmar och tittat på de här filmerna som är en upplevelse i sig. Men också bestämt mig efter noggrant funderande för att lita på de myndigheter som finns och på de uppgifter jag fått. (Men varför inte lita på Heiwa Cos uppgifter som finns i regeringskansliet?).

Ungefär som du litade på försvaret och tullverket?

Nej detta hade ju inget med haveriet att göra, utan därför att ”Estonia” inte är vilken fråga som helst, just eftersom det finns så mycket misstro så blev jag upprörd över att myndigheter inte hade lämnat den här informationen.

Men tänk om du har haft fel, om allehanda fantastiska uppgifter som du och andra sagt att ”detta kan inte vara rimligt, det kan inte vara sant” verkligen visar sig vara korrekta?

Om det skett något som jag inte vet, då får jag ta konsekvenserna av det. Jag har i varje beslut försökt att agera i god tro. Men det ska inte gå att hävda att jag kände till något som jag inte berättade.

Lars Ångström och andra riksdagsmän anser att regeringen inte har gjort någonting för att minska förtroendeklyftan när det gäller ”Estonia” och heller inte vill utreda kontroversiella uppgifter? (Kontroversiella uppgifter? - Arkimedes princip?) Förstår du hans resonemang.

Nja, förstår, jag konstaterar det han säger. Jag anser att förklaringen till vad som hände finns i haverikommissionen men det finns beslut som jag ångrar djupt. Det finns ändå beslut som har varit bra, med den nationella faktabanken och förstudien om sjunkförloppet.

Om du ska ange ett enda beslut i ”Estonia”-frågan som varit orsaken till att många i dag misstror regeringen, vad är då det?

Det är betongingjutningen. Jag ser den skada som uppstått på grund av det beslutet. Om jag skulle ange två beslut som skulle ha blivit annorlunda i dag så är det betongingjutningen och att man inte tog upp döda kroppar i och kring (sic) fartyget när man var nere och dök efter (sic) haveriet. Just det ångrar jag djupt. Betongingjutningen kom att bli en symbol för det som skulle döljas, det som inte skulle hittas. (Och vad var det som inte skulle hittas?)

Ledamöter i haverikommissionen hävdar i dag att ”det spelar ingen roll vad vi säger, vi blir ändå inte trodda”. Varför har det blivit så?

Nja, trodda av vem då? (Ja, de som ställer hövliga frågor!) Ju mer åren går desto mer enbart hängivna finns det kvar som diskuterar. Jag vill ändå hävda att inte är sant att alla experter (vilka experter anger att regeringen har rätt?) hävdar att haverikommissionen har fel. Det är inte heller sant att alla anhöriga tycker på ett visst sätt.

Många, även internationella experter, anser att haverikommissionens bild av själva sjunkförloppet är omöjlig?

Jag håller inte med om att alla experter (vilka?) hävdar det, så är det inte. Det är fråga om vilken dörr (sic) som var stängd och vilken ventil som var öppen och hur mycket vatten som kom varifrån. Vi vet inte och kommer sannolikt aldrig att veta exakt hur sjunkförloppet gick till. Men med dagens teknik och simuleringar går det att hitta fler förklaringar och fler möjliga vägar. Då finns det ju ingen anledning för oss att säga nej till att ytterligare kontrollera detta. (Precis, ett oskadat fartyg som enbart lastar vatten i överbyggnaden sjunker aldrig utan slår runt och flyter upp och ned. Det är utmärkt att SEK 8 millioner avsätts att konstatera detta enkla faktum).

Tror du att det rimligt, som antyddes i riksdagsdebatten, att den finländska (sic) regeringen och besättningen på deras (sic) isbrytare är inblandade i en konspiration vid själva bärgningen?

Nej. (Men var inte den finska isbrytaren underställd svenska marinofficerare?)

Tror du att svenska Sjöfartsverket förfalskat dokument, som sagts i debatten om säkerhetsinspektionen i Tallinn före avgången?

Nej. (Så vem förfalskade dokumenten - den internationella haverikommissionen, JAIC?)

Många kräver en helt ny haveriutredning. Handlar det om att ta hänsyn till en tyst majoritet som inte vill riva upp gamla sår eller kräver rättsstaten en ny utredning, som Lars Ångström säger?

Om jag å regeringens vägnar skulle känna att det finns anledning att fortsätta med misstrodda delar, då skulle vi ju göra det. Oberoende av vad man har för inställning till att bärga döda, så känner nog alla att ”om det finns någon sanning kvar så vill jag veta den”. Många accepterar inte havet som grav, men fler i dag än för 5-6 år sedan har försonat sig med den smärtsamma tanken. Kravet på att ta hand om de omkomna finns inte där på samma sätt i dag men däremot fortsätter kraven på vidare utredning.

Skulle det vara möjligt att i dag tillsammans med Finland och Estland besluta om att ta upp de döda som man fortfarande kan ta upp? Ett sätt att gå anhöriga till mötes?

Det har jag väldigt svårt att se. Det enda scenariot jag kan se framför mig är att alla tre regeringarna fattar ett sådant beslut om det kommer fram något som visar att vi hade alldeles fel.

Vad anser de om det bitvis mycket bitska språket i riksdagsdebatten, där du kallas hycklare och skrymtare?

Jag blev betryckt, tycker att det var obehagligt. Jag tycker att några av riksdagsmännen utnyttjar sin ställning på ett ganska grovt sätt. Vissa av dem hävdar också i andra sammanhang att Sverige inte är en rättsstat. (Vore det inte enklare att man följer svensk och internationell lag och bedömer de nya uppgifterna?)

Vad krävs för att Sverige slutgiltigt ska lägga ”Estonia” bakom sig?

Om vi träffas här om fem eller tio år, så har nog debatten fortsatt, kanske lite annorlunda. Det är som det är på något vis. Oavsett vilka utredningar som görs och vilka svar man kommer fram till, så kommer debatten om ”Estonia” att fortsätta. (Naturligtvis - korrekt sjösäkerhet kan bara utvecklas med hjälp av korrekta uppgifter).

ANDERS HELLBERG anders.hellberg@dn.se 08-738 10 44

11 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den 17 mars

 

TU7 Sjösäkerhet m.m.

Punkt 9 (M/S Estonias förlisning)

1. utskottet

2. res. 4 (kd)

3. res. 5 (mp)

Förberedande votering:

26 för res. 4

17 för res. 5

234 avstod

72 frånvarande

Kammaren biträdde res. 4.

Huvudvotering:

233 för utskottet (dvs att Sverige inte följer svensk och internationell lag om haveriutredningar)

39 för res. 4

4 avstod

73 frånvarande

Kammaren biföll utskottets förslag att inte följa svensk och internationell lag om haveriutredningar)

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet: 117 s, 41 m, 37 fp, 22 v, 15 c, 1 -

För res. 4: 1 s, 1 m, 26 kd, 1 v, 1 c, 9 mp

Avstod: 1 c, 3 mp

Frånvarande: 26 s, 13 m, 11 fp, 7 kd, 6 v, 5 c, 5 mp

Mona Jönsson (mp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.

I Sveriges Riksdag är röstning ej hemlig utan varje enskild ledamot är tvingad att meddela hur hon/han röstar, vilket utsätter ledamoten för risk att mobbas om hon/han ej röstar rätt.

Tillbaka till startsidan

Naturligtvis fortsatte mörkläggningen efter denna riksdagsdebatt med Sahlins sjunkförloppsstudie som fick förfalskas i vanlig ordning som Heiwa Co beskrivit!