Home

About us

Services

Contact info

News

Order books

Välkommen till ett kapitel ur e-boken Katastrofutredning.


'Även om regeringen har fattat sitt beslut (att ej bärga 'Estonia'), återstår mycket arbete att klarlägga olyckans orsaker. Sjösäkerheten måste förbättras ... '

Statsminister Ingvar Carlsson (s) i Riksdagen 15 december 1994  

"Haverikommissionens slutrapport är noggrann och seriös men kan inte utan varje tvivel klarlägga vad som verkligen orsakade katastrofen. Det blir inget åtal, ingen skydlig kommer att pekas ut.
Det går inte att peka ut någon skyldig och bevisa att det begåtts brott i samband med förlisningen. Det går inte att bevisa att någon vid rederiet eller myndigheter varit straffbart oaktsam".

Tomas Lindstrand, åklagare (DN 980219) 

'Unterdrückung der Öffentlichkeit stellt eines der konstitutiven Kennzeichen der Diktatur dar. Dagegen bedeutet Information über die eigene Angelegenheiten die erste und wichtigste Voraussetzung für ein funktionierendes Gemeinwesen'.

Stefan Wolle i 'Die heile Welt der Diktatur' (ISBN 3-612-26650-0) 

'När nya bevis för en olycka presenteras skall de bli bedömda och översändas till andra intresserade stater för lämplig behandling. När nya bevis som i grunden ändrar bestämningen av omständigheterna under vilka olyckan skedde, och som i grunden ändrar slutsatserna i relation till orsaken eller några följdrekommendationer, skall Staterna omvärdera sina slutsatser'.

 FN-resolution IMO A.849 (20) och dess Lag för Undersökning av Sjöolyckor och Incidenter till Sjöss, paragraf 13 

'Det är som de tror vi lever i en isolerad liten värld. Det är för dem som om inget har hänt i världen, som om Estonia inte hänt, som 11 september inte hänt, som Anna Lindh-mordet inte hänt. Alla andra talar om samarbete mot terror, även militärt. Men inte i Sverige. Det är oklokt att avstå från möjligheten att använda SSG (Särskilda SkyddsGruppen) mot terrorister.'

Johan Hederstedt, överbefälhavare, 21 november 2003, TT 

4.5 Epilog

Den största bluffutredningen av ett haveri till sjöss i alla tider började med en lögn av svenska statsminister Carl Bildt den 28 september 1994 - bogporten i överbyggnaden hade trillat av, blah, blah, enligt Bildt. Det som verkligen hade hänt - läckage i skrovet, pga kollision eller sabotage - kunde inte ha hänt. De ansvariga med Bildt i toppen och de som visste vad som hänt var i en stark position 1994 och de utnyttjade sina positioner hänsynslöst. Det skulle inte gå att peka ut någon skyldig och bevisa att det begåtts brott i samband med förlisningen.

Allmänheten visste då bara att 'Estonia' hade sjunkit och att fler än 850 människor hade dött men inte varför. Genom att snabbt - nästan samma dag - skamlöst skylla allt på 'konstruktionsfel' av bogporten lyckades de ansvariga med Bildt i täten vilseleda överlevande och anhöriga och sjömän och sjösäkerhetsexperter. De ansvariga utnämnde sedan en grupp utredare i oktober 1994, som knappast kunde anses ha allmänhetens odelade förtroende, och experter att fastställa olycksorsaken - 'konstruktionsfel'. Och utredarna gjorde vad de blivit tillsagda under tre års hemliga möten - en lögn blev en flod av lögner. En enig Kommission fastställde 'konstruktionsfelet' i december 1997 och anklagelserna mot det tyska varvet. Då var bara fem av de ursprungliga utredarna kvar i Kommissionen - esten Laur, de tre finnarna och svensken Rosengren.

Frågar man utredarna sedan i sin tur att förklara alla oklarheter som kvarstår vid sidan om de 'enhälliga' slutsatserna, får man bara till svar, om de ens gitter att svara, att de inte längre arbetar med frågan, att allt är förklarat, eller att de bara arbetat med en del av olyckan, så de inte kan förklara andra delar, att allt stämmer (eftersom Kommissionen var enig) och att det är frågeställaren som har fel. Det hela är ganska skickligt upplagt. Kommissionens ursprungliga arbetshypoteser var genomgående att bara utreda 'konstruktionsfelet', att man inte fick kritisera besättningen, att inget brott begåtts och att fartyget var i perfekt skick. Därmed var Kommissionen tvungen att reducera eller helt enkelt manipulera vittnesmål och sakuppgifter, som ingivits, och som motsade arbetshypoteserna. Rosengrens och Huss manipulerade olycksförlopp, stabilitetsberäkningar och vatteninflöde i överbyggnaden, 1.9, 1.44 och Appendix 4, är praktexempel på skamlösa manipulationer.

">2 000 ton vatten på bildäck - >40 graders slagsida= omedelbar kapsejsning"

Ingen i Kommissionen hade tydligen kunskaper om fartygsstabilitet med vatten ovanpå bildäck i överbyggnaden 2.16 - att fartyget slår runt och flyter upp och ned med 1 500-2 000 ton vatten ovanpå bildäck - utan istället manipulerade man tiden för vatteninflödet (2 000 ton) - 6 minuter, 28 minuter, 1,5 minut, 8 minuter - genom först en delvis öppen ramp och senare en vidöppen ramp, utan att visa att rampen verkligen varit öppen och trots att det fysiska sambandet mellan vatten på bildäck och krängvinkel inte gick att manipulera. Att fartyget flöt på skrovet fick censureras. Konsekvent under flera år blandade Kommissionen ihop begrepp som skrov och överbyggnad och sjunkning och kapsejsning för att hindra en seriös diskussion.

Kommissionen visste naturligtvis att färjor sjunker, pga läckage i skrovet, och att färjor kapsejsar och flyter upp och ner, pga vatten i överbyggnaden, men det kunde man naturligtvis inte meddela eftersom det hade avslöjat den stora lögnen.

"Resultat av kapsejsning"

Förfalskningar

En förutsättning för den stora manipulationen var de förfalskade och redigerade film- och dykundersökningarna av vraket av bl.a. Tuomo Karppinen och Johan Franson 1.16 och beslutet att skrovet ej skulle undersökas. Man skulle bara 'undersöka' konstruktionsfelet i överbyggnaden. Att visiret med stor sannolikhet hängde kvar på vrakets överbyggnad den 2 oktober 1994 och sedan sprängdes loss av dykare från svenska flottan, vilket resulterade i ett stort hål i styrbords frontskott 3.10, kunde man naturligtvis ej meddela 1994. Filmerna tagna den 2 och 9 oktober och i mitten av november av visirer och vid dykundersökningen den 2-4 december 1994 fick censureras och redigeras. Bärgningen av visiret fick göras i en hemlig operation av svenska flottan istället för av civila experter efter offentlig upphandling. Så kunde man bekräfta den falska visirpositionen - naturligtvis bärgades visiret i närheten av vraket och inte 1 560 meter västerut. Den positionen var helt tokig - troligtvis tillkommen genom missförstånd. Det är inte lätt att skapa en förfalskad olycksutredningsrapport.

Civilingenjör Börje Stenström med förflutet som marindirektör i svenska flottan visste att han vilseledde allmänheten - han visste säkert, baserat på tyskarnas uppgifter, att 'Estonia's underhåll och skick var eftersatt, vilket bidrog till olyckan, och han visste var visiret hade hittats. Han kände också till författarens uppgifter om felaktig livräddningsutrustning och stabilitet. Stenström avled 1997 under utredningen. Sjökapten Simo Arnio visste också att visiret hittades vid vraket och att felaktiga uppgifter matades till pressen. Han avled också under utredningen 1996. Vice svenska statsministern under utredningen, Odd Engström, visste också att utredningen manipulerades. Han avled också under utredningen, efter att ha avgått från regeringen 1.35. Forssberg slutförde utredningen i mars 1997 och lät sig sedan sparkas från Kommissionen av svenska regeringen, så att han slapp skriva under slutrapporten (5). Ann-Louise Eksborg fick efterträda Forssberg och hon skrev under slutrapporten utan att tveka.149 Strax innan hade expert Bengt Schager avgått ur Kommissionen - i Hallands Tidning beskyllde han esterna för att ljuga (se fotnot i 1.20) - ett svagt försök att skydda sig själv. Det är klart att han visste att hela utredningen var en förfalskning.

Varför alla dessa människor var beredda att ställa upp och förfalska en olycksutredning är ett mysterium. Ännu konstigare är att ingen i Sverige avslöjat bedrägeriet.

Ett uppenbart bevis att det var svenskar som ledde förfalskningen av hela slutrapporten är den förfalskade plotten av olycksförloppet gjord i Kalmar Sjöbefälsskola av svenskarna Huss och Rosengren 1.9.

Trots alla avhopp och dödsfall och kritik av slutrapporten har dock svenska regeringen (Mona Sahlin) upprepade gånger 1999 och 2000 upprepat att inga nya fakta presenterats som kräver ny utredning. Hur länge kan svenska regeringen upprätthålla denna ultima lögn? Varför är Mona Sahlin intresserad av att skydda det faktum att en helt falsk olycksutredning påbörjades 1994 och slutfördes 1997?

Alla kommissionsmedlemmar var informerade om de flesta uppgifter i denna bok redan 1995/6. Vid samtal med Ann-Louise Eksborg den 22 februari 2000 i Stockholm meddelade hon (i) att utredningen rent formellt gått helt rätt till och (ii) att efter att utredningen slutförts, så har hon och SHK ingen som helst skyldighet att förklara eventuella oklarheter i utredningen150 och (iii) att IMO resolution A.849(20) - Förordet och ovan - ej var tillämpbar vid utredningen och därför inte kan tillämpas nu (sic), trots att England återöppnar mer än 20 år gamla utredningar enligt samma lag.151 En svensk byråkrat har talat.

Naturligtvis vet Ann-Louise Eksborg att hela slutrapporten är falsk.

En helsvensk fråga?

Hela mystiken kring 'Estonia' är kanske en helsvensk fråga? Säg att röran initierades av det s.k. dispensverket (svenska Sjöfartsverket) som med fyra man i Tallinn i januari 1993 och sedan med fyra hamnstatskontroller 93/94 godkände fartyget 'Estonia' för trafik på Sverige med en massa oredovisade och odokumenterade dispenser, dvs inga ändringar krävdes av dåvarande sjösäkerhetsdirektör Stenmark. Anledningen var kanske att den som var ansvarig för underhåll och säkerhet ombord på 'Estonia' var Ulf Hobro, 1.46 Appendix 7, en f.d. anställd hos just Sjöfartsverket, och att man ville 'hjälpa' honom. Hobro hade kanske fått order om att spara pengar för underhållet och det skedde på så vis att besättningen fick göra en massa jobb som i princip skulle göras på varv, t.ex. fixa visirets och rampens gångjärn, lås, tätningslister, etc. Det innebar att Bureau Veritas - fartygsinspektör Anders Wirstam och hans chef Hans Olsson (båda svenskar med goda kontakter med svenska Sjöfartsverket) - för Estlands räkning inte heller krävde några förbättringar av sjösäkerheten 1993. Det hade ju annars varit lätt och få ordning på 'Estonia', så att hon uppfyllde alla SOLAS-krav (livflottar under dävertar, stängda vattentäta dörrar, ordentliga flytvästar, alla instruktioner på estniska, etc). De två svenska fartygsinspektörerna från Malmö var inte införstådda i det hela, så de gjorde ett korrekt arbete dagen innan olyckan - som sedan censurerades helt. Faktagruppen har ju beskrivit det (31).

Det kan vara så enkelt att det var Sten Anderson 1.5 som initierade olycksorsaken med visiret och vatten på bildäcket i överbyggnaden för att mörklägga dispensverkets synder eller av annan orsak. Sedan fick Johan Fransons dykare 1.16 bekräfta att rampen dragits ut, etc. Sedan fick Forssberg och Stenström och svenska flottan ordna resten. Vara med att spränga loss visiret under vatten efter olyckan, mm. Hitta visiret vid en falsk position. Bärga visiret under vrakets bog.

Vad som orsakade läckaget i skrovet är fortfarande okänt. En vanlig olycka? Kollision?

Visst hade besättningen problem med rampen och visiret och tydligen försökte man säkra dem till sjöss - både rampen och visiret satt löst (troligtvis skadade innan olyckan). Men så kanske styrbords stabilisatorfenas infästning slogs av med med en smäll kl. 00.55 eller senare, pga kollision - vatten strömmade in, rummet vattenfylldes och spillde upp på däck 1, vattentäta dörrar öppnades, vattnet spreds, först in i generatorrummet, sedan maskinrummet och sedan blev det slagsida. De två smällarna strax innan slagsidan kan vara resultat av en kollision.

Då fungerade inga säkerhetsplaner längre, även om i detta fall 'Estonia' inte hade en korrekt evakueringsplan. Allt blev en enda röra. Sedan, efter olyckan, ombads besättningen att ljuga av Sten Anderson med hjälp av Enn Neidre, som var på plats i Åbo, för att inte svenska Sjöfartsverkets försyndelser skulle uppdagas. Svenska sjöfartsverket hade ju i princip låtit 'Estonia' segla med öppna vattentäta dörrar i skrovet och utan korrekt livräddningsutrustning i däckshuset - det gick inte att evakuera alla ombord torrskodda, etc. och det hade bidragit till det höga dödstalet. Uppmaning kom alltså inte från Estland utan från Sverige och det gjorde det lätt för den estniska besättningen att samarbeta. Sverige hade tydligen intresse av att den riktiga olycksorsaken - läckage - inte blev känd. Och eftersom svenskarna inte kunde estniska, fick den estniske sjökaptenen Enn Neidre i uppdrag att tala om för besättningen, vad de skulle säga vid olika förhör.

Svenska regeringen hjälpte till genom att stoppa Stolt-Comex hjälp att bärga alla omkomna. Med de omkomna ur vraket, så skulle man inte kunna stoppa kravet på bättre undersökning av vraket - och skrovet. Vem som beordrade fem svenska dykare under Gustav Hanuliak's ledning att spränga loss visiret i överbyggnaden är ej känt.

Sedan kom ryktesspridning om sprängladdningar, etc. igång, etc. och det avledde uppmärksamheten från dispensverkets försyndelser och Kommissionens manipulationer. Och det var ju bra för dispensverket. Och dess personal tiger fortfarande som muren.


Lösningen på hela Estoniagåtan finns alltså i Sverige! Och eftersom halva Sverige jobbar för Staten och det är dess funktionärer som försyndat sig, så håller man tyst. Ulf Hobro är tillbaka vid Sjöfartsinspektionen igen - som chefsinspektör i Stockholm. Andra halvan - näringslivets knegare och prinsar - vill väl inte heller bråka. Så Sverige - och svensk sjöfartsnäring - lägger locket på. Historikerna kan sedan analysera det hela cirka år 2050. Alla anhöriga har fått bra betalt. Sjösäkerheten är som den är. Alla borde vara glada. T.o.m. tyskarnas utredning kommer att tystas ner?

Medalj till estniske ordföranden - Estland på djupt vatten

I Estland avgick Kommissionens ordförande, transportminister Andi Meister, 1996, och hans kollegor, sjökapten Enn Neidre, 1998 och polischef Priit Männik, 1997, sparkades ur Kommissionen av den estniska regeringen eller presidenten. I Estland var det bara Uno Laur, som deltog i Kommissionens arbete från början till slut och som ordförande i Kommissionen var det han, som först signerade slutrapporten i december 1997. För det fick han medalj av Estlands president Lennart Meri i februari 1999. Laur vet naturligtvis sanningen om Estoniaolyckan - och han fick medalj för att han inte meddelat den.

Så går det till i dikaturer - undertryck sanningen så att allmänheten inte kan kontrollera vad som sker.

På ettårsdagen av olyckan 1995 hade Lennart Meri bett sina landsmän att alltid komma ihåg

"dem vars minne alltid förs tillbaka till oss med vågornas eviga brus".

Meri bad också det estniska folket att förlåta vad havet hade gjort.

"Havet har behandlat oss illa", (sade Meri högtidligt), "men vi är en sjöfarande nation och vi kan inte leva utan havet. Vi måste sluta fred med havet".

Trots dessa ord vill president Meri idag inte att Estland följer FN:s och IMO:s resolutioner för att verkligen få reda på varför havet behandlade 'Estonia' så illa. Det är patetiskt att skylla på 'havet'. De andra estniska medlemmarna i utredningen är och förblir talanglösa skuggfigurer som aldrig offentligt förklarat det dokument (5) de de facto signerat. År 2000 är Mart Laar, numera 38 år, statsminister, som han även var vid olyckstillfället. Mart Laar, Pro Patria-partiets ledare, har också konsekvent under sex år sett till att Estland inte följer FN's lagar om haveriutredningar. Kapten Erich Moiks förslag 1999 1.46 om eftersatt underhåll och försäkringsbedrägeri har ej utretts. Estoniaolyckan och katastrofutredningen skedde alltså under den estniske presidenten Lennart Meris mandatperiod och Lennart Meri har konsekvent vägrat sitt stöd för förnyad utredning 1997-2001. Meris presidentskap tar slut under hösten 2001 och förhoppningsvis kommer hans efterträdare att visa ett större intresse för sanningen om sjösäkerheten och stödja kravet på förnyad utredning. Ibland liknas Sverige som en ö - omsluten av Kattegatt i väster och Östersjön i söder och öster - och naturligtvis av Atlanten och Ishavet i nord och nordväst med broderlandet Norge imellan, och Estland är på liknande sätt en ö - med Finska viken i norr, Östersjön i väster, Rigabukten i söder och Peipussjön i öster.




Öbor borde naturligtvis intressera sig för sjösäkerhet. Esterna känner vattnen som finns kring dem och har många ord för vindarna, som sveper över dessa deras vatten och vågorna som vindarna skapar i alla riktningar. En av Estlands största humanister, språkvetaren Andrus Saareste, har noterat över 100 olika estniska ord att beskriva vågor på sjöar, hav och vatten. Varför har estniska språket så många ord för en våg? Knappast är det för hjälpa poeter med rimord, utan det var och är ett hjälmedel att leva och överleva för Estland. Men Lennart Meri's ord om vågor och -

"dem vars minne alltid förs tillbaka till oss med vågornas eviga brus"

- klingar falskt, för Estoniautredningen 1994-1997 är en skam för Estland, som som han är ansvarig för.

Meri borde lyssna mer på vågorna från Östersjön, där 852 personer dog med skammens skepp 'Estonia' 1994. Dessa vågor kommer alltid att slå mot Estland, så länge alla uppgifter om Estoniaolyckan förblir outredda.



Finska regeringen informerad

De finska kommissionsmedlemmarna Lehtola, Iivonen och Karppinen utförde mörkläggningsarbetet från början till slut. Lehtola och Karppinen har efter att de signerat slutrapporten faktiskt motvilligt deltagit i den debatt som sedan långsamt dragits igång 1998-2000.

Men som papegojor upprepar de bara de lögnaktiga trossatser, som de blivit lärda att uttala - de har ju inget val, de har ju varit med om att förfalska vrak- och visirpositioner och undervattensfilmer av vrak och visir. En lögn leder till en annan lögn. Alla tre har beslagits med otaliga lögner - och ingen reagerar.

För de har stöd av Finlands förre utrikesminister och nuvarande president - Tarja Halonen - som i februari 2000 låtit meddela (30) att den finska

"Regeringen har satt sig in i (slut)rapporten och anser haverikommissionens utredningsresultat för tillförlitligt. I den debatt som förts den senaste tiden rörande möjliga orsaker till förlisningen har inte framkommit sådana synpunkter som skulle ha rubbat denna uppfattning. Finlands regering har sålunda ingen orsak att skrida till åtgärder för att återöppna haveriutredningen."

Situationen är alltså att de tre regeringarna, som 1994 beslöt att Estoniaolyckan skulle utredas, idag anser att utredningen är slutförd 1997 och att alla betydande fakta fullkomligt klarlagts och att FN:s regler Förordet inte är tillämpbara, när nya bevis presenteras senare. Det är naturligtvis politiskt struntprat, som enbart förlänger de anhörigas och överlevandes lidande och försvårar det internationella sjösäkerhetsarbetet och ger ett förvirrat budskap till de internationella färjerederierna, där författaren är verksam och, naturligtvis, alla som är intresserade av sjösäkerhet.

Tysk polisutredning 2000

Resultatet av Gregg Bemis dykning i augusti 2000 2.24 meddelades i Tyskland i början av november 2000 - delar av bogpartiet i överbyggnaden hade utsatts för sprängskador, vilket visats i analyser av två av varandra oberoende tyska provningslaboratorier och ett amerikanskt. Skadan - öppningen i frontskottet 3.10 - har Kommissionen aldrig beskrivit eller förklarat. Eftersom fem tyska medborgare omkom vid olyckan, ombads tyska åklagarämbetet att utreda eventuelt mord på dessa och i samband därmed, om Kommissionen vid olyckan begått kollusion, dvs dolt eller undanröjt bevis (om mordförsök) under utredningen. Det kan innebära att hela Kommissionen plus eventuella medarbetare kommer att häktas i Tyskland under 2001 för att ha hjälpt till att skydda de eventuella mördarna. Ärendet sköts av Oberstaatsaanwalt Rüdiger Bagger vid Hamburger Staatsanwaltschaft och har nummer 7101 UJs 33/01 in Sachen 'Estonia'.

Att slutrapporten (5) är lögnaktig anser författaren klart visats i denna bok, dvs bl.a. de svenska utredarna och uppgiftslämnarna jur.kand. Olof Forssberg, hovrättslagman, Svea Hovrätt, jur.kand. Ann-Louise Eksborg, gen.dir., SHK, jur.kand. Johan Franson, sjösäkerhetsdirektör, Sjöfartsinspektionen, docent, tekn. dr. Michael Huss, KTH, och den estniska kaptenen Enn Neidre, m.fl. har avgivit felaktiga och vilseledande uppgifter.

Att olycksutredningen inte var en mordutredning utan en teknisk olycksutredning är ovidkommande - den skulle finna sanningen och inte vara en politisk pamflett. Författaren anser också att förfalskningen av uppgifter inte kan ha skett omedvetet - slarv - eftersom det finns en kontinuitet i förfalskandet från olycksdagen den 28 september 1994 till slutrapportens publicering den 3 december 1997 och att förfalskade uppgifter även senare spridits, av t.ex. Ann-Louise Eksborg 3.18. Skälet för förfalska olycksutredningen är sannolikt att skydda de skyldiga. Ett av Kommissionens huvudvittnen - Silver Linde - har i januari 2001 dömts till nio års fängelse för narkotikabrott i Finland och finns alltså tillgänglig för ytterligare förhör, vad som verkligen skedde olycksnatten. Typiskt nog är det alltid ointressanta småbovar, som är med i händelserna, som till slut hamnar i finkan, medan de stora skurkarna går fria. Linde säger själv att han är oskyldig och den finska rättegången var manipulerad.

Sveriges Riksdag bordlägger ärendet

I oktober 2000 inlämnade fyra svenska riksdagsledamöter tre olika motioner till Riksdagen med i princip samma budskap - att utreda alla de oförklarade uppgifter kring 'Estonia' som framkommit efter utredningens publicering i december 1997. Dessa motioner som skulle ha behandlats under våren 2001 blev istället bordlagda av okänd anledning och har i maj 2001 ännu ej behandlats. Motionärerna anger ej i detalj hur, och av vem, som utredningen skall göras, men eftersom den s.k. svenska (statliga) expertisen på området kan komma att häktas i Tyskland, kan svensk expertis ej längre utnyttjas. I oktober 2001 inlämnades ytterligare två motioner till Riksdagen som krävde en ny utredning, först och främst av de nya uppgifterna. Det finns alltså totalt fem motioner i Sveriges Riksdag som kräver en ny utredning. Först den 13 december 2001 diskuterades ärendet i Riksdagen. Avslag.

De nuvarande politiska makthavarna är ansvariga för den otillfredsställande situationen och den skamlösa historieförfalskningen. Att internationella sjöolyckor även i framtiden skall utredas av jättelika 'kommissioner', som under flera år och sträng sekretess sitter och förhandlar fram en 'olycksorsak' och som talanglöst manipulerar och helt enkelt förfalskar tekniska utredningar och modellförsök och skriver om vittnesmål för att det skall 'passa', kan inte accepteras. Det får ej ske igen.

De ansvariga går fortfarande fria

Sanningen kan vara plågsam för det fåtal som var ansvariga för olyckan, men det finns ingen anledning att ett större antal personer skall involveras och skydda dessa personer av olika skäl. Naturligtvis kommer sanningen fram med en ny, oberoende utredning och många personer kommer att kritiseras för sina handlanden. Det kan leda till starka känslor hos anhöriga och överlevanden, men försoning är naturligtvis möjlig - de flesta inblandade är offer för något de inte kunde kontrollera. De som manipulerade utredningen skall naturligtvis kritiseras och omplaceras i andra positioner, där de inte tvingas att handla som de gjorde. Det fåtal ansvariga för olyckan som genom dumhet, snålhet och slarv bidrog till olyckan bör straffas. Vi skall både glömma och minnas 'Estonia'. Att glömma och minnas är olika frukter på kunskapens träd. Vi skall minnas dem som omkom - låt dem vila i frid - och de som kämpade för att sanningen kommer fram. Vi skall, så småningom, glömma alla dem som vilseledde allmänheten genom att förfalska Estoniautredningen och som författaren medvetet namngivit i denna bok.151a Författaren vill helst glömma 'Estonia'. Men inte förrän alla oklarheter förklarats och sjösäkerheten förbättrats, så att en Estoniaolycka aldrig sker igen. Fler oskyldiga människor skall inte få vila i frid på havsbotten. En bok som Katastrofutredning skall inte behöva skrivas igen. Så katastrofala utredningar som Estoniautredningen får aldrig göras igen.

Arbetet att utreda Estoniaolyckan måste alltså slutföras av oberoende personer och nyvalda politiker. Estoniaolyckan är hela de estniska, finska och svenska folkens fråga och inte förbehållen politiska 'experter' och manipulerade utredare, vars syfte enbart tycks vara att dölja sanningen och gynna extrema (svenska?) särintressen.

Den lögnaktiga slutrapporten (5) får inte bli avslutningen på Estoniautredningen. Internationellt sjösäkerhetsarbete kräver helt korrekta utredningar grundade på bevisade fakta för att kunna utveckla säkrare system och utrustning och rutiner ombord. Enbart på detta sätt kan sjömän och passagere skyddas i framtiden.

Återupptagande av undersökningen

Den svenska lagen (1990:712) om undersökning av olyckor innehåller en del bestämmelser som är tillämpliga för återupptagande av undersökning av Estonia-olyckan 1994. Bakgrunden är att enligt § 2 skall olyckor undersökas enligt lagen om de är av viss allvarlig art t.ex. enligt §2 punkt 2 a) där flera människor har avlidit. Det har hävdats att Estonia var ett icke-svenskflaggat fartyg och att olyckan skedde på internationelt vatten, men faktum kvarstår att det var stora svenska ägarintressen i fartyget, svenskar var anställda ombord, säkerheten sköttes av ett svenskt bolag och svenska personer, 502 svenskar omkom (och 350 andra personer) och fartyget var på väg till Sverige, etc. För en lekman är det klart att Sverige skulle undersöka olyckan och det skedde ju genom att ingå i eller biträda den internationella haverikommissionen, som sedan manipulerade hela utredningen.

Den svenska förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor anger i § 8 andra stycket att, om en händelse som berör ett fartyg skall undersökas enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor, skall Statens Haverikommission i fråga om samarbete med utländska myndigheter beakta riktlinjerna i den av internationella sjöfartygsorganisationen den 19 oktober 1989 antagna resolutionen A.637(16), om det inte strider mot lag eller är olämpligt på annat sätt. Med SFS 2001:879, utfärdad den 22 november 2001, ändrades lagtexten enligt ovan till att istället referera till IMO:s "resolution 27 november 1997 A.849(20) (Koden för utredning av sjöolyckor)" och trädde i kraft den 1 januari 2002. Förordningen 1990:717 har sedan den trädde i kraft också inkluderat en § 18 med rubriken "Återupptagande av undersökningen" och med texten helt oförändrad och oberoende av resolution A.637 eller A.849 av följande lydelse:

"En undersökning som har avslutats får återupptas, om det kommer fram nya omständigheter som kan antas ha betydelse för utredningsresultatet. Rapporten från den återupptagna undersökningen kan begränsas till en redogörelse för vad som har kommit fram eller efter den första undersökningen och till de ändringar som detta innebär i fråga om ett tidigare utlåtande".

Det finns ingen tidsbegränsning! Det behövs inga nya dykningar. Det krävs enbart omständigheter! Sverige ingick alltså i en internationell undersökning av Estonia-olyckan 1994 med Finland och Estland. Alla tre länder hade före 1994, dvs 1989 (Finland/Sverige) och 1992 (Estland) antagit FN/IMO resolution A.637(16) om utredning av sjölyckor, men varken Sverige, Finland eller Estland följde resolutionens detaljbestämmelser för själva undersökningen 1994. Under utredningen av Estonia-olyckan diskuterade man i FN/IMO samtidigt att ersätta resolution A.637(16) med resolution A.849(20) vilket skedde den 27 november 1994, dvs veckan för slutrapportens publicering. Innehållet i båda resolutionerna är ganska lika.

FN/IMO-resolution A.849(20) har sedan implementerats i EU-lagstiftningen genom direktivet 1999/35/EC av den 29 april 1999. Enligt artikel 21 trädde direktivet i kraft den dag det publicerades i EU:s officiella tidning, vilket skedde den 1 juni 1999. Hänvisningen till IMO-resolutionen sker i artikel 2(p) och därefter detaljbehandlas olycksundersökningar i artikel 12. Sveriges ansvar beskrivs t.ex. i artikel 12 punkt 4 som säger att medlemsstat

"conducting, participating in or operating with such investigations shall ensure that the investigation is concluding in the most efficient way and within the shortest possible time taken into account the Code for the investigation of Maritime Casualties"

där sistnämnda syftar på IMO-resolutionen 849.A(20). Enligt artikel 9 så skulle EU-direktivet implementeras av Sverige senast 1 december 2000 och om det inte gjorde det, så gäller det med automatik senast per den dagen. Sverige har emellertid först med prop 2000/01:137 framlagd i Riksdagen i maj 2001 sökt implementera direktivet i Sverige.

Två av ingresserna i IMO-resolution A.848(20 säger:

"the safety of seafarers and passengers and the protection of the marine environment can be enhanced by timely and accurate reports identifying the circumstances and causes of marine casualties and incidents.";

samt

"the investigation and proper analysis of marine casualties and incidents can lead to greater awareness of casualty causation and result in remedial measures, including better training, for the purpose of enhancing safety of life at sea and protection of the marine environment".

Resolutionen A.849 § 1.4 avslutas med

"Ideally, marine casualty investigation should be separate from, and independent of, any other form of investigation".

Resolution A.849 § 2 anger

"Ideally, it is not the purpose of such investigations to determine liability, or apportion blame. However ... osv"

Senast med prop 2000/01:137 och därav följande lagstiftning SFS 2001:875-879 har alltså resolution A.849(20) införts i svensk rätt.

Återöppnande av undersökningar

Resolution A.849(20) § 13 beskriver Re-opening of investigations

"When new evidence related to any casualty is presented, it should be fully assessed and referred to other substantially interested States for appropriate input. In the case of new evidence which may materially alter the determination of the circumstances under which the marine casualty occurred and may materially alter the findings in relation to its cause or any consequential recommendations, States should reconsider their findings".

En svensk översättning kan vara:

"Återöppnande av utredningar (undersökningar) - När nytt bevis för en olycka presenteras skall (bör, får) det bli fullständigt bedömt och remitteras till andra, väsentligt intresserade Stater för lämplig behandling. När nytt bevis som väsentligt ändrar bestämmande (beslut) av omständigheterna under vilket olyckan skedde, och som kan väsentligt ändra slutsatserna i relation till orsaken eller några följdrekommendationer, skall (bör, får) Staterna omvärdera sina beslut".

Det ligger en förpliktelse med det engelska ordet should motsvarande skall, eller bör eller får, dvs när nytt bevis som väsentligt ändrar bestämmandet av omständigheterna under vilket olyckan skedde, så skall, bör eller får Sverige faktiskt bedöma dessa bevis. Sverige har alltså skrivit på och godkänt denna resolution innan avlämnande av slutrapporten för Estonia 1997. På samma sätt som man tidigare integrerade resolution A.637(16) i lagen om undersökning av olyckor, borde man därmed också ha implementerat nu aktuell resolution, enbart p.g.a. underskriften av IMO-resolutionen. Detta har sent omsider skett delvis men omvägen via implementering av EU-direktivet berört ovan. Att, t.ex. minister Mona Sahlin bryter mot svensk, europeisk och internationell lag genom att stoppa ett återöppnande av Estoniautredningen torde vara klart.

Bevis för ändrade omständigheter - låt Huss berätta

Författaren anser att bevis finns att figur 13.2 i Slutrapporten (5) är en förfalskning 1.9. Figur 13.2 sägs visa händelseförloppet, men är i själva verket enbart en plott av ett helt oskadat fartyg som girar och driver med hjälp av kraftig ström. Alla stabilitets- och flytkraftsberäkningar i samband med figur 13.2 är även de förfalskningar. Naturligtvis är hela Slutrapporten (5) bevis för ändrade omständigheter, men varför inte börja med en bit? Fast visst är det synd om Huss som förfalskade figur 13.2 och alla beräkningar. Inte anade Huss i november 1994 att han utsetts att 'bevisa' konspiratörernas myt. Huss visste naturligtvis inte då att finnar och svenskar hade hittat vraket med visiret på plats på överbyggnaden den 30 september 1994 och att svenska dykare sänts ut för att spränga loss visiret (och öppna rampen). En falsk vrakposition meddelades av Lehtola för att hålla nyfikna borta. Första försöket med en sprängladdning den 1 oktober mellan visir och ramp och resulterade i att visiret hängde kvar på styrbordssidan medan rampen knäcktes bakåt och trycktes fast i ramen, men en finsk ROV som filmade den 2 oktober kunde iallafall visa upp bilder av ett försvunnet visir vid överbyggnadens babordssida och en del skadade delar. Grunden för myten var lagd. Några dagar senare 4-5 oktober var de svenska dykarna tillbaka och sprängde loss visiret, så att det sjönk till botten under vraket, men orsakade ett ordentligt hål i överbyggnadens frontskott. Nya finska ROV-filmer tagna den 9 oktober visade allt, fast man kallade visiret för ett fynd av en stålplåt på botten, etc som sedan klipptes bort från filmen. Hålet i överbyggnaden likaså. Men naturligtvis kunde man inte låta visiret ligga kvar under vraket. Det måste lokaliseras på annan plats, vilket skedde, mha finska kustbevakningens 'Tursas' som 'hittade' och filmade visiret den 18 oktober - en sjömil väster om vraket (den falska vrakpositionen)! Det var lite rörigt med alla falska positioner, så när visiret bärgades vid vraket, kunde man inte uppge några positioner alls. Sedan kunde Johan Franson & Co dykundersöka vraket i lugn och ro den 2-4 december 1994. Om Franson visste att svenska dykare hade sprängt bort visiret i oktober är oklart, men Fransons uppdrag var klart redan i oktober. Naturligtvis skulle han meddela att varken vrak eller omkomna gick att bärga. Inez Uusmann fick besluta att inte bärga de okända döda. I samma veva utsågs Huss som expert i Kommissionen med uppdrag att simulera olycksförloppet - med hjälp av de falska positionerna. Huss var mycket stolt, men uppdraget var inte lätt, dvs omöjligt och ingen hade han att tala med - Kommissionens övriga medlemmar var arrogant nedlåtande vid alla festmåltider som arrangerades vid mötena. Huss slutade äta festmåltider - och gjorde en förfalskad simulation - och stannade kvar som expert. Inte blev saken bättre när Kommissionen ytterligare förfalskade Huss simulation, men Huss bet ihop tänderna och teg. Forssberg beslöt sig för att avgå och Ann-Louise Eksborg fick skriva under Slutrapporten. Om Eksborg fattade att Slutrapporten var falsk från A till Ö är oklart, men hon försvarar alltid sin rapport - ofta mha av Huss. Precis som Mona Sahlin. Alla tre är personer utan eget kritiskt tänkande och avsaknad av moralisk fiber - de lever i ett samhälle där en förfalskad sanning är vardagsmat och belönas med litet 'prestige' och matpengar. Eksborg som GD för Hotverket, Huss som teknisk chef vid Sjöfartsinspektionen (utsedd av Franson). Och Mona Sahlin som 'politiker'. Och Inez Uusmann som GD i Boverket. Och Riksdagen applåderar - 252-60.

Detta barbariska svenska samhälle kommer att fortsätta att sjunka djupare, så länge som medborgare inte är beredda att känna ansvar för sina individuella handlingar och landet de lever i. Alla ovan nämda är parasiter på en sjuk kropp. Tyvärr är de inte ensamma. Naturligtvis fick alla som deltog i mörkläggningen av Estoniaolyckan sina uppdrag från svenska regeringen. För det var den svenska regeringen som den 28 september 1994 beslöt att mörklägga hela olycksutredningen och sedan i december 1994 beslöt att inte bärga och identifiera de okända döda. Utan lik kan inte mord konstateras och en anklagelseakt formuleras. För det kan inte uteslutas att hela mörkläggningens syfte var att dölja mord, vilket ligger utanför denna boks avslöjande av en skandalös sjösäkerhetsteknisk olycksutredning. Sedan fick först olycksutredare och sjöfartsverkets personal prostituera sig. Därefter kom hela raden av polismän, åklagare av alla grader, domare, biskopar, läkare, socialarbetare, präster, universitetsrektorer, professorer, psykologer, etc., etc. Alla lydde de lydiga. Svenska regeringen hade beslutat att mörklägga ett troligt massmord - och då lydde alla dess tjänare mer eller mindre kreativt. Gärna med hjälp av etiska råd och analysgrupper. Media hjälpte till i vanlig ordning. Alla visste att den officiella utredningen var en förfalskning men att hjälpa regeringen var viktigare. Offren - döda, anhöriga och överlevande - och utomstående vittnen och ärliga experter hade inte en chans. De okända döda beslöt de ansvariga att täcka över för att de aldrig skulle kunna identifieras. Överlevande försökte man förvilla med psykologiska metoder. Anhöriga och vittnen fick tystas med alla möjliga manipulationer. Och de svenska sjösäkerhetstekniska experterna? De teg.

 

WARNUNG VOR SELBSTMORD

Diesen Rat will ich dir geben:
Wenn du zur Pistole greifst
und den Kopf hinhältst und kneifst,
kannst du was von mir erleben.

Weißt wohl wieder mal geläufig,
was die Professoren lehren?
Daß die Guten selten wären
und die Schweinehunde häufig?

Ist die Walze wieder dran,
daß es Arme gibt und Reiche?
Mensch, ich böte deiner Leiche
noch im Sarge Prügel an!

Laß doch deine Neuigkeiten!
Laß doch diesen alten Mist!
Daß die Welt zum Schießen ist,
wird kein Konfirmand bestreiten.

War dein Plan nicht: irgendwie
alle Menschen gut zu machen?
Morgen wirst du drüber lachen.
Aber besser kann man sie.

Ja, die Bösen und Beschränkten
sind die Meisten und die Stärkern.
Aber spiel nicht den Gekränkten.
Bleib am Leben, sie zu ärgern!

Erich Kästner

Jedes Wort im Gesicht

weiß etwas vom Teufelskreis

und sagt es nicht

Herta Müller 7. Dezember 2009

---

149 Eksborg har 000222 klargjort för författaren att Forssberg själv begärde avsked som GD för SHK och därmed avgick som självutnämnd Kommissionsledamot. Ett av Eksborgs första beslut som ny GD var att utse sig själv som Forssbergs efterträdare i Kommissionen, vilket inte var självklart. Eksborg kunde i princip utse någon annan, eftersom regeringen hade bestämt att SHK skulle biträda Kommissionen och att GD, SHK, skulle utse de svenska medhjälparna. Forssberg hade, t.ex. inte utsett en ersättare till Stenström. Eksborg försökte övertala Huss att ersätta Stenström, men Huss vägrade. Valet blev då sjökapten Noord 1.20.

150 Trots detta hade Eksborg deltagit vid ITF's möte om slutrapporten 2.7.

151 Hennes kroppsspråk - hon kunde inte sitta ner - avslöjade henne, anser författaren.

151a Det kan ju vara anledningen att denna bok (mars 2001) aldrig citerats i svenska media, trots att den finns tillgänglig på internet och 10 000-tals besökare har läst allt eller delar?

Del 5 - referenser Index