28 SEPTEMBER 1994 ESTONIABLUFFEN
Enligt utredningskommissionen existerar det inte! Visiret föll aldrig av Estonia! (Det sprängdes loss under vattnet efter olyckan)
' ... genom manipulationer ... (av haverirapporten) ... har slutsatserna blivit totalt motsatta de verkliga. Den i en rättsstat naturliga reaktionen på ett sådant avslöjande måste vara att regeringen omedelbart föranstaltar om att omständigheterna kring manipulationerna blir utredda. I stället lägger man locket på. Kan detta vara förenligt med rättsstatens krav? Självklara frågor som nu inte får något svar blir därför: Varför har (haverirapporten) manipulerats? Av vem har (den) manipulerats? På vems uppdrag har det skett? Vem känner till uppdragsgivaren? Varför motsätter sig regeringen att manipulationen utreds? Genom att dessa frågor lämnas obesvarade har Estoniaärendet utvecklats till en större rättsskandal än Boforsaffären på sin tid. Den gången försäkrade regeringen att byken skulle tvättas. Nu blev det visserligen aldrig så - men man erkände åtminstone att det fanns en byk att tvätta. Inte ens det vill man låtsas om i Estoniaaffären. Än en gång känner medborgarna hur rättsstaten upphör att fungera när brottsmisstankar befaras peka i en för myndigheterna besvärande riktning.' ..... Riksdagsman Björn von der Esch (kd) i Riksdagen 30 maj 2002
Tillägnad Elke Masczyk
"Le mensonge, fût-ce celui de silence,
peut paraître opportun,
et opportune la persévérance dans le mensonge,
mais il fait à l'ennemi trop beaux jeux,
et la vérité fût-elle douloureuse,
ne peut blesser que pour guérir"
André Gide, 1936
Innehållsförteckning
Första delen - Bluffen iscensätts Kapitel 1 Visiret som aldrig föll av
Kapitel 2 Det försvunna visiret
Kapitel 3 Visiret lokaliseras och bärgas
Andra delen - Bluffen cementeras Kapitel 4 Kommissionen förfalskar olycksförloppet
Kapitel 5 Sjöfartsverkets manipulationer
Kapitel 6 Kommissionen byter uppfattning
Kapitel 7 Regeringen griper in
Kapitel 8 'Övertäckning' av vraket
Kapitel 9 De förfalskade rapporterna
Tredje delen - Bluffen avslöjas Kapitel 10 Uppgifter som svenska regeringen sände på remiss hösten 2000
Kapitel 11 Parlamentariska frågor
Kapitel 12 Vad som hände
Av samme författare :
Lies and Truths about the M/V Estonia Accident, 1998
Nya fakta om Estonia, 1999
Katastrofutredning, 2000 (Internetbok)
Disaster Investigation, 2001 (Internetbok)Detta verk är skyddat av upphovrättslagen. Kopiering från och via Internet och vidarespridning i digital form är dock tillåten om källan anges.
© Anders Björkman
6, rue Victor Hugo, F 06 240 Beausoleil, Frankrike
Telefon +334 93784590
e-post anders.bjorkman@wanadoo.fr
Förord
Alla svenskar kommer ihåg onsdagen den 28 september 1994. Passagerarfärjan Estonia hade under natten sjunkit i Östersjön och ett stort räddningspådrag hade påbörjats. Media rapporterade hur ett fåtal överlevande hade räddats av andra färjor och helikoptrar medan det stora flertalet drunknat. Sveriges, Finlands och Estlands statsministrar träffades samma dag i Åbo och beslöt att en gemensam kommission skulle utreda olyckans orsak. Naturligtvis undrade alla vad som hade lett till tragedin. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter, DN, meddelade följande dag att Vatten på bildäck trolig orsak, och att De flesta experter (sic) var på onsdagskvällen ense om att tragedin orsakades av vatten … på bildäck. En stor men dum och lättförklarlig katastrof alltså.
Andra tidningar och TV och radio publicerade liknande uppgifter, men vilka experterna var meddelades ej. Historieförfalskningen var i full gång redan första dagen, för hur kunde vatten lastat på ett bildäck i en överbyggnad ovanpå ett vattentätt och oskadat skrov sänka en färja så att minst 852 personer dog? Den frågan är fortfarande aktuell idag - maj 2002 - efter debatt i Riksdagen den 13 december 2001 och i Konstitutionsutskottet den 3 april 2002. Erik Wedin från svenska Sjöfartsverket invände därför olycksdagen att ... detta kan dock inte ensamt ha orsakat katastrofen ..., men hans bedömning tystades snabbt.
Vidare enligt DN torsdagen den 29 september: Under onsdagen stod det klart att det bara fanns två sannolika orsaker till katastrofen: vatten kan ha kommit in genom någon av portarna (dvs dörrar som leder in i överbyggnaden) eller fartyget har lagt sig tvärs mot sjön, sedan alla fyra motorer stannat och lasten (i överbyggnaden) förskjutit sig.
En person vid namn Hans Wermelin meddelade DN att visiret hade slagits av. Civilingenjör Wermelin var skeppsteknisk konsult i Stockholm med firma ADC Support, som senare fick uppdrag av Kommissionen att skriva kapitel 10 i slutrapporten. Wermelin betalades SEK 140 000:- för att göra en historik om färjetrafiken i Östersjön. Denna historik hade inget med olyckan att göra. Hur Hans Wermelin redan den 28 september, olycksdagen, kunde veta att visiret hade slagits av är ett av Estoniakatastrofens stora mysterier. Ingen person hade då kännedom om denna möjlighet. Hans Wermelin meddelade senare i DN att färjor sjunker, pga avslagna visir. Denna uppgift var fel, precis som allt väsentligt som Kommissionen kom att tillkännage under hela sin existens.
DN meddelade också att statsminister Carl Bildt kände personligen flera ombord. Bildt larmades 01.30 (svensk tid). …" varje sten måste vändas på" sade Bildt till DN. Den finska utredningschefen Kari Lethola uttalade att en besättningsman, systemtekniker Henrik Sillaste, skulle ha sagt att en lucka på bildäck hade släppt in vatten, men enligt senare officiella polisprotokoll hade Sillaste aldrig berättat om en otät lucka på bildäck i överbyggnaden. Vad Sillaste eventuellt berättade var att det läckte vid den stängda bogrampen bakom visiret i överbyggnaden efter att slagsida uppstått och att länspumparna var igång och pumpade kölsvinet i skrovet läns långt före slagsidan uppstått.
Det senare tydde snarare på att Estonias skrov var läck och att läckage i skrovet under vattenlinjen - inte läckage vid en ramp i överbyggnaden - hade orsakat slagsidan. Sillastes indirekta uppgift om skrovläckage tystades ner.
Det är intressant att notera hur snabbt massmedia och officiella personer inklusive utredningskommissionen koncentrerade hela intresset på den otroliga vatten-lastat-på-bildäck-i-överbyggnaden-teorin och att massmedia aldrig nämnde ordet läckage i skrovet under vattenlinjen, länspumpar som pumpar skrovet läns eller de vattentäta dörrarna i skrovets vattentäta skott som skall förhindra sjunkning. Färjan flöt ju faktiskt på skrovet - inte på överbyggnaden. Färjans stabilitet med oskadat skrov och sjövatten lastat i överbyggnaden ovanpå bildäck ovan vattenlinjen rapporterades heller aldrig i massmedia den 29 september eller senare. Ett sådant lastfall borde ha lett till att skrovet tippade och flöt upp och ner, dvs kapsejsade. Att fartyget faktiskt flöt på skrovet och att skrovet måste vattenfyllas vid sjunkning meddelades aldrig förr eller senare. Därför kunde Kommissionen aldrig förklara hur och varför Estonia sjönk.
*** Estoniaolyckan förblir ett mysterium. Utredningen 1994-1997 och Slutrapporten publicerad i december 1997 är fulla av besynnerligheter, osäkra moment och rena motsägelser. Ingen seriös skeppsbyggare, nautiker, sjöman eller sjöhaveriutredare kan vara nöjd med den famösa Slutrapporten. Författarna till Slutrapporten vägrar naturligtvis konsekvent att diskutera uppgifterna i sin egen rapport.
Det finns inte ett enda bevis för alla väsentliga uppgifter i Slutrapporten!
Trots alla obehagliga känslor försöker i alla fall anhöriga, överlevande och allmänheten att nöja sig med de givna förklaringarna, men den officiella versionen motstår inte kritisk granskning. Denna bok kommer att visa att varken visiret eller vatten på bildäck i överbyggnaden orsakade olyckan, eftersom det var och är fysiskt omöjligt. Det är mycket sannolikt att visiret lossades, sprängdes loss, under vattnet av svenska och eller finska flottan efter olyckan för att ge stöd för det officiella, falska, omöjliga olycksförloppet som uppfanns olycksdagen, dvs att visiret föll av. Då sprängdes hålet som visas högst upp på sidan.
I flera fall presenteras bevis för denna hypotes. I andra fall saknas svar på frågor, vilket inte hindrar att myndigheternas uppgifter inte kan uppfattas som sanningsenliga. Myndigheterna vägrar intressant nog att besvara frågorna med diverse dumma undanflykter som kommer att beskrivas i boken.
*** Det är uppenbart att allmänheten 1994-2002 utsatts för en statlig vilseledningskampanj i samband med Estoniaolyckan. Det är i detta sammanhang intressant att veta hur myndigheterna definierar vilseledning:
Vilseledning - Vilseledning är en form av inflytande som en aktör - sändaren - genom kommunikation uppnår över en annan aktör - mottagaren. Vilseledning skulle i och för sig kunna ha ett självändamål men antas ... motiveras av ett bakomliggande syfte som kan vara av varjehanda slag (t.ex. beröra privata förhållanden, ekonomiska värden, makt eller säkerhet).
Skälen till att man vilseleder någon är detsamma som varför man ibland ljuger. Man vill skydda sig själv eller uppnå något, och man tror att det bekvämaste, mest effektiva eller rent av enda sättet att göra det är att ljuga. Men vilseledning är inte alltid detsamma som att ljuga, eftersom det inte krävs en lögn för att luras. Vilseledning kan även vara att avleda uppmärksamheten eller dölja något. Man kan säga att vilseledning innebär en kalkylerad verklighetsförvanskning. På så sätt har vilseledning i grunden stora likheter med trollkarlens illusionstrick.
Sändaren kan i princip vara vem som helst: en privatperson, en organisation, ett företag, en nu eller tidigare anställd, en regering, en brottsorganisation eller en terroristgrupp.
Mottagaren kan på samma sätt vara allt ifrån en enskild individ till en stat. Inflytande uppstår genom att sändaren påverkar mottagarens attityder, tankar, känslor och beteende.
Framgångsrik vilseledning innebär alltså att mottagaren ges en förvrängd bild av en del av verkligheten och på grund av detta beter sig så som sändaren önskar. Detta beteende kan ha formen av utåtriktade handlingar. Beteendeförändringar kan också vara helt interna i en aktör och bestå av ett nytt sätt att tänka på eller värdera ett visst fenomen. Sådana interna förändringar kan i sin tur så småningom utlösa utåtriktade handlingar. Den som vilseleds behöver inte alltid ta skada bara för att sändaren uppnått sitt mål. ... Men vilseledning kan också vara allvarligare: t.ex. att föra en stats beslutsfattare bakom ljuset i en förhandling eller påverka ett annat lands försvarsplanering. ...
Vilseledning kan åstadkommas på en rad olika sätt. Variationsrikedomen är stor, men i stort kan vilseledning hänföras till två grundformer: simulering respektive dissimulering.
Simulering - Genom simulering försöker sändaren få mottagaren att uppfatta en skenbild som verklig. Detta kan åstadkommas med hjälp av tre ansatser. En sådan ansats har karaktär av uppfinning. Sändaren skapar att nytt, men falskt, fenomen, vilket genom sina egenskaper kan få en effekt på mottagarens föreställningar eller handlande. ... Efterapningen är en nära besläktad simuleringsteknik. Genom att visa falska spår av ett fenomen vill sändaren få mottagaren att dra slutsatsen att det fenomen, som indikatorerna hänför sig till är vid handen. En tredje ansats för simulering är att sändaren låter genomföra avledande operationer för att mottagaren inte ska upptäcka en viss företeelse. En bra liknelse är matadorens rörelser med den röda muletan för att dra bort tjurens uppmärksamhet från sin egen kropp. Plojen i detta fall är att få tjuren att uppfatta muletan - och inte matadoren - som ett hot. ...
Dissimulering - Den andra grundformen för vilseledning är dissimulering, som innebär att sändaren försöker dölja förekomsten av ett fenomen eller en händelse för mottagaren. Dissimulering kan i princip åstadkommas med hjälp av tre ansatser, vilka utgör spegelbilden till simuleringens tekniker. En metod är att rent fysiskt kamouflera något, till exempel att hålla ett fenomen hemligt med stränga sekretessregler som täckmantel. Fenomenet som ska döljas kan också förklädas så att det inte igenkänns eller göras osynligt genom att det fås att smälta in i sin omgivning - "omvärldsskuggning". När exempelvis en viss signal ska sändas som sändaren inte vill att mottagaren ska uppfatta skapas " - samtidigt ett sådant brus runt omkring att andra lyssnare än själva mottagaren uppfattar signalen som en del av bruset" (Sjöstedt, 1988).
I praktiken bygger vilseledningen ofta på en kombination av simulering och dissimulering.
(Ur VILSELEDNING PÅ INTERNET - en analysansats. Gunnar Sjöstedt och Paula Stenström Utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar, ISSN 1401-2383, Stockholm 2002, pp 11,12).
*** Myndigheternas hantering av Estoniaolyckan 1994, dess utredning 1994-1997 och de senare diskussionerna 1997-2002 är utmärkta exempel på framgångsrik vilseledning med hjälp av direkta lögner, simulering och dissimulering där allmänheten getts en förvrängd bild av en del av verkligheten och på grund av detta beter sig så som myndigheterna önskar. Det bakomliggande syftet är fortfarande inte känt. Resultatet är inte bara justitiemord på 852 omkomna och deras 10 000-tals anhöriga utan även ett starkt bidrag till allmänt myndighetsförakt. Idag har hittills ingen person ställts till ansvar för olyckan. Sanning, skuld och ansvar har sopats under mattan. Sverige vill inte lära av en olycka.
När Inter-City-Expresståget ICE 884 spårade ut vid Eschede, Tyskland, den 3 juni 1998 och kraschade in i ett brofundament omkom 101 personer och 105 skadades svårt. F.d. vicepresidenten i tyska förbundssocialdomstolen, Otto Ernst Krasney, åtog sig uppdraget att agera ombudsman för de skadade och omkomna, dvs se till att de först och främst fick korrekt medicinsk, social och ekonomisk hjälp och behandling, vilket berörda parter visat sig nöjda med. Men även att ansvar för olyckan utreddes korrekt ingick i uppdraget. Och olyckan har naturligtvis utretts med tysk grundlighet och ett 'konstruktionsfel' konstaterats som ledde till ett brott i en hjuldel, vilket orsakade urspårningen. För detta har två järnvägsdirektörer (en administratör och en tekniker) och en tekniker hos hjultillverkaren ansetts ansvariga. Domstol skall behandla ärendet hösten 2002. För Estoniaolyckan har ingen ställts till ansvar. En totalt förfalskad och manipulerad olycksutredning ordnade det. Ingen ombudsman har hjälp överlevande och anhöriga.
När bergbanetåget i Kaprun, Österrike med 161 passagerare och en lokförare fattade eld i en tunnel den 11 november 2000 omkom 155 personer. Olyckan utreddes korrekt från början och i juni 2002 kunde rättegång om ansvar inledas. Det finns ett gott faktaunderlag - 23 band med 25 000 sidor utredningsmaterial, 200 vittnen, 16 svaranden, etc. Efter Estoniaolyckan finns ingenting utom en tunn slutrapport på 228 sidor, där alla väsentliga uppgifter och påstått vetenskapliga rapporter och analyser är falska eller förfalskade.
*** Läsaren skall naturligtvis inte uppfatta denna bok som en slutgiltig sanning även om alla publicerade sakuppgifter är korrekta och finns tillgängliga i allmänna, tillgängliga källor. Författaren hoppas att läsaren kommer att pröva uppgifterna och bilda sig en egen uppfattning. För det är inte visiret det handlar om i ett större skeende. Det handlar inte heller bara om sjösäkerhet. Det handlar om vår egen säkerhet och friheten att tänka själva. Vi kan inte acceptera myndigheternas förenklade, lögnaktiga bortförklaringar om Estonia hur som helst när de baseras på diffusa och okända motiv med hjälp av numera lätt avslöjad vilseledning.
Den 19 april 2001 gav svenska regeringen Styrelsen för Psykologiskt Försvar i uppdrag att skapa en faktabank om Estonia som, bl.a. skulle samla ihop ej publicerade uppgifter och förklara oförklarade händelser, etc., eller som Mona Sahlin beskrev det i Riksdagen den 13 december 2001: "Bl.a. handlar det, som har nämnts tidigare, om den faktabank om Estonia, eller den nationella minnesbank om Estonia, som Styrelsen för psykologiskt försvar har fått i uppdrag att sammanställa (den 19 april 2001). Den handlar inte bara om att kunna lämna relevant information om det som finns, kunskaper och fakta på många olika myndigheter och ställen, dvs de ska finnas åtkomliga enkelt och tydligt. Det handlar också om att möjligheten kanske finns att få svar på fler av de frågor som ställs. T.ex. reses fortfarande många frågor runt själva sjunkförloppets slutskede, som jag också tänkte återkomma till lite senare. Därför kommer SPF:s faktabank att innehålla material om detta. De uppgifter jag har tyder på att faktabanken ska kunna vara klar till nästa höst" (dvs hösten 2002).
Den 22 augusti 2002 meddelade SPF (Göran Lindmark) att inte ens inventeringsarbetet för informationsbanken var avslutat. Avsikten med en inventering var att skapa en överblick över materialets mängd och karaktär. Det stod, enligt SPF, klart tidigt i våras att informationsbanken inte kommer att kunna presenteras under 2002, utan först vid ett senare tillfälle. En exakt tidpunkt är svår att uppge f n. Syftet med informationsbanken är att medverka till att få svar på olika frågor som ställts. Arbetet fortskrider i dialog med uppdragsgivare och referensgrupp. Vidare enligt SPF den 26 augusti 2002: inventeringsarbetet har givit insikt i hur omfattande och komplext Estoniamaterialet är. Frågan om sjunkförloppets slutskede har inte behandlats alls. Frågor om Estonia bör under tiden i princip ställas direkt till berörda parter, t.ex. Haverikommissionen, Sjöfartsverket och berörda experter.
*** Men hur uppstod hålet i 'Estonia' - det som inte existerar. Gregg Bemis dykare fann det i augusti 2000. Mr Bemis blev anhållen i sin frånvaro i Sverige för att ha filmat skadan eftersom officiellt skadan inte existerar.
Skadan uppstod helt enkelt när man sprängde loss visiret under vatten efter olyckan. Det är ju en intressant nyhet för SPFs faktabank. Denna bok ger bakgrunden till hur visiret sprängdes bort. Och eftersom visiret sprängdes bort efter olyckan kan det ju knappast ha orsakat olyckan eller ha hittats 1 560 meter väster om vraket.
