|
|
|
|
Eller starta med att läsa nedan:
Alla svenskar kommer ihåg onsdagen den 28 september 1994. Passagerarfärjan Estonia hade vid ett-tiden under natten sjunkit i Östersjön och ett stort räddningspådrag hade påbörjats. Media rapporterade hur ett fåtal överlevande hade räddats av andra färjor och helikoptrar under cirka sex timmars sökande mellan klockan två och åtta medan det stora flertalet drunknat. Alla överlevande hade räddats vid åtta-tiden morgonen den 28 september och förts till olika sjukhus men ingen ansvarig kunde meddela namnen på dessa överlevande. Ett stort antal listor med namn på överlevande cirkulerade - totalt nästan 150 namn. Senare meddelade olycksutredarna att fartygen räddade 34 överlevande direkt ur sjön och helikoptrarna 104 - totalt 138 personer. En av de räddade avled senare på sjukhus. Men utredarna har aldrig redovisat vilka fartyg och helikoptrar som räddade vem och senare undersökningar visar att de officiella siffrorna inte stämmer - fartyg och helikoptrar räddade fler än som senare uppgivits. Inte ens en vecka efter olyckan kunde myndigheterna meddela namn på alla överlevande - eftersom man beslutat att gömma undan flera av dem. För att dölja ett brott? Sveriges, Finlands och Estlands statsministrar träffades samma dag i Åbo och beslöt att en gemensam kommission skulle utreda olyckans orsak. Naturligtvis undrade alla vad som hade lett till tragedin. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter, DN, meddelade följande dag att: Vatten på bildäck trolig orsak, och att En stor men dum och lättförklarlig katastrof alltså. Vilka som räddats kunde man fortfarande inte meddela. Andra tidningar och TV och radio publicerade liknande uppgifter, men vilka experterna var meddelades ej. Historieförfalskningen var i full gång redan första dagen, för hur kunde vatten lastat på ett bildäck i en överbyggnad ovanpå ett vattentätt och oskadat skrov sänka en färja så att minst 852 personer dog? Den frågan är fortfarande aktuell idag - maj 2002 - efter debatt i Riksdagen den 13 december 2001 och i Konstitutionsutskottet den 3 april 2002. Erik Wedin från svenska Sjöfartsverket invände därför olycksdagen att: ... detta kan dock inte ensamt ha orsakat katastrofen ..., Vidare enligt DN torsdagen den 29 september: Under onsdagen stod det klart (sic) att det bara fanns två sannolika orsaker till katastrofen: vatten kan ha kommit in genom någon av portarna (dvs dörrar som leder in i överbyggnaden) eller fartyget har lagt sig tvärs mot sjön, sedan alla fyra motorer stannat och lasten (i överbyggnaden) förskjutit sig. En person (expert?) vid namn Hans Wermelin meddelade DN att visiret hade slagits av. Civilingenjör Wermelin var skeppsteknisk konsult i Stockholm med firma ADC Support, som senare fick uppdrag av Kommissionen att skriva kapitel 10 i slutrapporten. Wermelin betalades SEK 140.000:- för att göra en historik om färjetrafiken i Östersjön. Denna historik hade inget med olyckan att göra. Hur Hans Wermelin redan den 28 september, olycksdagen, kunde veta att visiret hade slagits av är ett av Estoniakatastrofens stora mysterier. Ingen person hade då kännedom om denna möjlighet. Hans Wermelin meddelade senare i DN att färjor sjunker, pga avslagna visir. Denna uppgift var 100% fel, precis som allt, 100%, väsentligt som Kommissionen kom att tillkännage under hela sin existens. DN meddelade också att: statsminister Carl Bildt kände personligen (sic) flera ombord. Bildt larmades 01.30 (svensk tid*). …" varje sten måste vändas på" sade Bildt till DN. (* Estonia sände Mayday kl. 00.24-00.30 svensk tid, dvs Bildt var informerad i stort sett direkt - innan det första fartyget - 'Mariella' - anlände till olycksplatsen). Den finska utredningschefen Kari Lehtola uttalade att en besättningsman, systemtekniker Henrik Sillaste, skulle ha sagt att en lucka på bildäck hade släppt in vatten, men enligt senare officiella polisprotokoll hade Sillaste aldrig berättat om en otät lucka på bildäck i överbyggnaden. Vad Sillaste eventuellt berättade var att det läckte vid den stängda bogrampen bakom visiret i överbyggnaden efter att slagsida uppstått och att länspumparna var igång och pumpade kölsvinet i skrovet läns långt före slagsidan uppstått. Det senare tydde snarare på att Estonias skrov var läck och att läckage i skrovet under vattenlinjen - inte läckage vid en ramp i överbyggnaden - hade orsakat slagsidan. Sillastes indirekta uppgift om skrovläckage tystades naturligtvis ner. Det är intressant att notera hur snabbt massmedia och officiella personer inklusive utredningskommissionen koncentrerade hela intresset på den otroliga (lögnaktiga) vatten-lastat-på-bildäck-i-överbyggnaden-teorin och att massmedia aldrig nämnde ordet läckage i skrovet under vattenlinjen, länspumpar som pumpar skrovet läns eller de vattentäta dörrarna i skrovets vattentäta skott som skall förhindra sjunkning. Färjan flöt ju faktiskt på skrovet - inte på överbyggnaden. Färjans stabilitet med oskadat skrov och sjövatten lastat i överbyggnaden ovanpå bildäck ovan vattenlinjen rapporterades heller aldrig i massmedia den 29 september eller senare. Ett sådant elementärt lastfall borde ha lett till att skrovet tippade och flöt upp och ner, dvs kapsejsade. Att fartyget faktiskt flöt på skrovet och att skrovet måste vattenfyllas vid sjunkning meddelades aldrig förr eller senare. Därför kunde Kommissionen aldrig förklara hur och varför Estonia sjönk. Eller hur många som räddades när och hur. Estoniaolyckan förblir ett mysterium - ett ouppklarat brott. Utredningen 1994-1997 och Slutrapporten publicerad i december 1997 är fulla av besynnerligheter, osäkra moment och rena motsägelser. Ingen seriös skeppsbyggare, nautiker, sjöman eller sjöhaveriutredare kan vara nöjd med den famösa Slutrapporten. Författarna till Slutrapporten, nio personer utan moral, vägrar naturligtvis konsekvent att diskutera uppgifterna i sin egen rapport. De skyller alla på varandra. Det finns inte ett enda bevis för alla väsentliga uppgifter i Slutrapporten! Eller att kommissionen ens skrev slutrapporten - inga manus finns! Trots alla obehagliga känslor försöker i alla fall anhöriga, överlevande och allmänheten att nöja sig med de givna förklaringarna, men den officiella versionen motstår inte enkel, kritisk granskning. Denna bok visar att varken visiret, pga felaktigt konstruerade lås - konstruktionsfel - eller att vatten på bildäck i överbyggnaden orsakade olyckan, eftersom det var och är fysiskt omöjligt. Det är mycket sannolikt att visiret lossades, sprängdes och drogs loss, under vattnet av svenska flottan efter olyckan för att ge stöd för det officiella, falska, omöjliga olycksförloppet som uppfanns olycksdagen, dvs att visiret föll av efter att lås och en massa andra delar förstörts. I alla påstådda fall presenteras bevis för denna hypotes. I andra omständigheter, t.ex. försvunna överlevande, saknas svar på frågor, vilket inte hindrar att myndigheternas uppgifter inte kan uppfattas som sanningsenliga. Myndigheterna vägrar intressant nog att besvara frågorna med diverse dumma undanflykter och med nya lögner som kommer att beskrivas i boken. Det är uppenbart att allmänheten 1994-2002 utsatts för en statlig (svensk) vilseledningskampanj i samband med Estoniaolyckan som numera leds av Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF. Det är i detta sammanhang intressant att veta hur myndigheterna, läs SPF, själva definierar vilseledning: Vilseledning - Vilseledning är en form av inflytande som en aktör - sändaren - genom kommunikation uppnår över en annan aktör - mottagaren. Vilseledning skulle i och för sig kunna ha ett självändamål men antas ... motiveras av ett bakomliggande syfte som kan vara av varjehanda slag (t.ex. beröra privata förhållanden, ekonomiska värden, makt eller säkerhet). (Ur VILSELEDNING PÅ INTERNET - en analysansats. Gunnar Sjöstedt och Paula Stenström Utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar, ISSN 1401-2383, Stockholm 2002, pp 11,12). Myndigheternas (läs svenska regeringens) hantering av Estoniaolyckan 1994, dess utredning 1994-1997 och de senare diskussionerna 1997-2004 är utmärkta exempel på framgångsrik vilseledning med hjälp av direkta lögner, simulering och dissimulering där allmänheten getts en förvrängd bild av en begränsad del av verkligheten och på grund av detta beter sig så som myndigheterna önskar. Det bakomliggande syftet är fortfarande inte känt. Resultatet är inte bara justitiemord på 852 omkomna och deras 10 000-tals anhöriga och att dölja ett brott utan även ett starkt bidrag till allmänt myndighetsförakt. Idag har hittills ingen person ställts till ansvar för olyckan. Sanning, skuld och ansvar har sopats under mattan. Sverige vill inte lära av en olycka. När Inter-City-Expresståget ICE 884 spårade ut vid Eschede, Tyskland, den 3 juni 1998 och kraschade in i ett brofundament omkom 101 personer och 105 skadades svårt. F.d. vicepresidenten i tyska förbundssocialdomstolen, Otto Ernst Krasney, åtog sig uppdraget att agera ombudsman för de skadade och omkomna, dvs se till att de först och främst fick korrekt medicinsk, social och ekonomisk hjälp och behandling, vilket berörda parter visat sig nöjda med. Men även att ansvar för olyckan utreddes korrekt ingick i uppdraget. Och olyckan har naturligtvis utretts med tysk grundlighet och ett 'konstruktionsfel' konstaterats som ledde till ett brott i en hjuldel, vilket orsakade urspårningen. För detta har två järnvägsdirektörer (en administratör och en tekniker) och en tekniker hos hjultillverkaren ansetts ansvariga. Domstol skall behandla ärendet hösten 2002. För Estoniaolyckan har ingen ställts till ansvar. En totalt förfalskad och manipulerad olycksutredning ordnade det. Ingen ombudsman har hjälpt överlevande och anhöriga. När bergbanetåget i Kaprun, Österrike med 161 passagerare och en lokförare fattade eld i en tunnel den 11 november 2000 omkom 155 personer. Olyckan utreddes korrekt från början och i juni 2002 kunde rättegång om ansvar inledas. Det finns ett gott faktaunderlag - 23 band med 25 000 sidor utredningsmaterial, 200 vittnen, 16 svaranden, etc. Efter Estoniaolyckan finns ingenting utom en tunn slutrapport på 228 sidor, där alla väsentliga uppgifter och påstått vetenskapliga rapporter och analyser är falska eller förfalskade. Det finns inga bevis för någonting. Läsaren skall naturligtvis inte uppfatta denna bok som en slutgiltig sanning även om alla publicerade sakuppgifter är korrekta och finns tillgängliga i allmänna, tillgängliga källor. Författaren hoppas att läsaren kommer att pröva uppgifterna och bilda sig en egen uppfattning. För det är inte visiret det handlar om i ett större skeende. Det handlar inte heller bara om sjösäkerhet som är författarens huvudsakliga arbetsuppgift. Det handlar om vår egen säkerhet och friheten att tänka själva. Vi kan inte acceptera myndigheternas förenklade, lögnaktiga bortförklaringar om Estonia hur som helst när de baseras på diffusa och okända motiv med hjälp av numera lätt avslöjad vilseledning. Den 19 april 2001 gav svenska regeringen Styrelsen för psykologiskt försvar i uppdrag att skapa en faktabank om Estonia som, bl.a. skulle samla ihop ej publicerade uppgifter och förklara oförklarade händelser, etc., eller som Mona Sahlin beskrev det i Riksdagen den 13 december 2001: "Bl.a. handlar det, som har nämnts tidigare, om den faktabank om Estonia, eller den nationella minnesbank om Estonia, som Styrelsen för psykologiskt försvar har fått i uppdrag att sammanställa (den 19 april 2001). Den handlar inte bara om att kunna lämna relevant information om det som finns, kunskaper och fakta på många olika myndigheter och ställen, dvs de ska finnas åtkomliga enkelt och tydligt. Det handlar också om att möjligheten kanske finns att få svar på fler av de frågor som ställs. T.ex. reses fortfarande många frågor runt själva sjunkförloppets slutskede, som jag också tänkte återkomma till lite senare. Därför kommer SPF:s faktabank att innehålla material om detta. De uppgifter jag har tyder på att faktabanken ska kunna vara klar till nästa höst" (dvs hösten 2002). Den 22 augusti 2002 meddelade SPF (Göran Lindmark) att inte ens inventeringsarbetet för informationsbanken var avslutat. Avsikten med en inventering var att skapa en överblick över materialets mängd och karaktär. Det stod, enligt SPF, klart tidigt i våras att informationsbanken inte kommer att kunna presenteras under 2002, utan först vid ett senare tillfälle. En exakt tidpunkt är svår att uppge f n. Syftet med informationsbanken är att medverka till att få svar på olika frågor som ställts. Arbetet fortskrider i dialog med uppdragsgivare och referensgrupp. Vidare enligt SPF den 26 augusti 2002: inventeringsarbetet har givit insikt i hur omfattande och komplext Estoniamaterialet är. Frågan om sjunkförloppets slutskede har inte behandlats alls. Frågor om Estonia bör under tiden i princip ställas direkt till berörda parter, t.ex. Haverikommissionen, Sjöfartsverket och berörda experter. I april 2003 publicerade SPF en totalt osann vattenfyllnadsstudie. I februari 2004 sitter fortfarande SPF och sorterar uppgifterna i sin opublicerade minnesbank, som den kommit att kallas. Men hur uppstod hålet i 'Estonia' - det som inte existerar. Gregg Bemis dykare fann det i augusti 2000. Mr Bemis blev anhållen i sin frånvaro i Sverige för att ha filmat skadan eftersom officiellt skadan inte existerar. Skadan uppstod helt enkelt när man sprängde loss visiret under vatten efter olyckan. Det är ju en intressant nyhet för SPFs faktabank. Denna bok ger bakgrunden till hur visiret sprängdes bort. Och eftersom visiret sprängdes bort efter olyckan kan det ju knappast ha orsakat olyckan eller ha hittats 1.560 meter väster om vraket. Anledningen till att visiret sprängdes bort var att minst tio estniska besättningsmedlemmar hade överlevt olyckan och räddats till olika färjor och av helikoptrar till land och sannolikt meddelade en helt annan olycksorsak - läckage under vattenlinjen. Men det ville inte myndigheterna meddela - besättningsmedlemmarna försvann och visiret sprängdes bort.
|
