'När vi genomskådar vad en Lögn är, vem som hur och varför sade en osanning i förfluten tid, då kan vi bättre förstå Lögnen och skydda oss emot den.'
Professor Maria Bettetini, Milano (i Der Spiegel 21/2003 maj 2003)
Appendix 14
Om Estonia - Riksdagsdebatt 22 maj 2003 - Det föreslås att internationella oberoende sakkunniga tillkallas för att granska relevansen i expertisens kritik av Haverikommissionens Estoniautredning
Snabbprotokoll torsdagen den 22 maj 2003
Den 22 maj 2003 diskuterades förslaget att internationella oberoende sakkunniga tillkallas för att granska relevansen i expertisens kritik av Haverikommissionens Estoniautredning i Sveriges Riksdag. Ingen person nämnde Heiwa Cos uppgifter att hela den officiella utredningen var rena bedrägeriet enligt länkarna till vänster.
Anf. 191 CARINA MOBERG (s):
Fru talman! Kammarens ledamöter står nu inför en debatt om trafikutskottets betänkande nr 5 riksdagsåret 2002/03 om sjösäkerhet. Betänkandet inkluderar följdmotioner och motioner rörande sjösäkerhet med mera från allmänna motionstiden hösten 2002. ...
Fru talman! Avslutningsvis ska jag säga några ord om de motionsyrkanden och den reservation som berör M/S Estonias förlisning. Senast denna fråga debatterades här i Sveriges riksdag, hösten 2001, avstyrktes samtliga yrkanden med krav på en ny utredning. I dag behandlas, vid sidan av Lars Ångströms motion, en exakt identisk motion som den som redan avstyrkts av riksdagen.
Vi kan konstatera att ansvaret för denna fråga i dagsläget ligger på regeringens bord, helt i linje med tidigare fattade beslut. Riksdagen har överlämnat frågan för bevakning med mera för att om det blir aktuellt väckas för eventuellt ny prövning av riksdagen. Någon anledning eller något motiv till ett uttalande av riksdagen av den innebörd som begärs i motionerna anser inte utskottet finns och avstyrker därför desamma.
Anf. 194 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Så fort en allvarlig olycka inträffar till sjöss ställs det, helt naturligt, skärpta krav på sjösäkerheten. Sedan faller olyckan lätt i glömska, och det långsiktiga arbetet med att ständigt höja säkerheten hamnar i skymundan. Vi måste ta sjösäkerheten på allvar. Kristdemokraterna välkomnar regeringens förslag till ny fartygssäkerhetslag. Men denna korta tid i riksdagens talarstol måste jag tyvärr använda till att påpeka de saker som borde gjorts annorlunda, eller bättre, av regeringen. Jag yrkar bifall till reservation 1 men står givetvis även bakom reservationerna 2 och 3. ...
Slutligen, fru talman, vill jag gå till reservation 3, där Miljöpartiet och Kristdemokraterna backar upp motion T517. Den motionen är skriven av fem ledamöter från olika partier. Man kan diskutera det lämpliga i att år efter år begära att riksdagen ska uttala stöd för den granskning motionärerna begär. Givetvis river alla debatter om Estoniaolyckan upp sår av sorg hos många anhöriga. Samtidigt finns det anhöriga och överlevande som verkligen vill få svar på många frågor som finns kvar efter haverikommissionens kritiserade rapport.
Kristdemokraterna har valt att stödja motionens krav på att internationellt oberoende sakkunniga tillkallas för att granska relevansen i expertisens kritik av Estoniautredningen. Tyvärr påstås det mycket som ingen har möjlighet att kontrollera i denna fråga. Rykten sprids och människor anklagas. Så sent som i morse läst jag i Sjöfartsverkets tidning Sjörapporten en ledare med rubriken "Felaktiga teorier om Estonia". Det handlade om påståenden i en nyutgiven bok om vem som ringt vem och vem som sagt vad inför Estonias avfärd. Låt oss alla vara försiktiga med anklagelser. I stället vädjar jag till ledamöterna att bifalla motion T517, eller rättare sagt att rösta för reservation 3, så att vi kan få en oberoende granskning av den kritik som har framförts.
Anf. 196 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare på läktaren! Protokollsläsare! En bilolycka är något väldigt hemskt, men det är förmodligen en av de viktigaste informationskällorna för ett förbättrat säkerhetstänkande vad avser både biltillverkning och trafiksäkerhet. Anledningen till att man i USA ägnar månader eller år åt att plocka isär en rymdfärja bit för bit och montera ihop den igen är att man vill lära sig vad som gick fel och vad som orsakade olyckan. Man spar inga kostnader.
Anledningen till att vi diskuterar Estonia här, nio år efter förlisningen, är att det genomfördes en undermålig utredning som vi inte lärde oss tillräckligt av för att dra slutsatser. Den är undermålig i flera aspekter. Den första är att utredningen inte förklarade sjunkningsförloppet. Man vet inte hur det gick till. Haveriutredningen misslyckades således med sin allra viktigaste uppgift, nämligen att förklara hur olyckan gick till.
Det här handlar ju, fru talman, om sjösäkerhet. Om man inte vet hur olyckan gick till, ja, då kan man ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förhindra att en liknande olycka sker i framtiden.
Det andra som gör att utredningen är undermålig är att fortfarande i dag, nio år efter katastrofen, har inget ansvar utdömts. Det här handlar om rättssäkerhet. Hur kan över ett halvt tusen svenska medborgare dö i en olycka utan att ens en försumlighet har begåtts?
Det är av de här två skälen, fru talman, som det är oerhört viktigt att nå ökad klarhet om Estonias förlisning - bakåt, vad gäller rättssäkerheten för alla dem som drabbades, men också framåt, för en framtida ökad sjösäkerhet.
Kritiken mot den här utredningen har ju inte förts fram av några rättshaverister eller privatspanare, utan det är ju en massiv, välformulerad och väl underbyggd kritik som förs fram av de främsta sjö- och skeppstekniska institutionerna i världen och de främsta sjösäkerhetsorganisationerna i världen. Jag ska ta upp två. Sveriges Fartygsbefälsförening skriver: "Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av IHK. Det går inte bara att bemöta denna kritik med tystnad. Vi måste få veta sanningen."
Ett internationellt exempel är Internationella Transportarbetarefederationen, som har åsikten att Haverikommissionens arbete var en politisk uppgörelse, inte en utredning om omständigheterna kring haveriet.
Vi har också professorer på de svenska universiteten som har fört fram välformulerad kritik, och jag ska väldigt kort ta de tre viktigaste punkterna som ger oss anledning att bifalla reservation 3.
Den första är sjunkförloppet. Det är alltså det viktigaste som Haverikommissionen misslyckades med att visa. Haverikommissionen hävdade ju att det var på grund av att vatten kom in på bildäcket ovanför vattenlinjen som fartyget sjönk, men den internationella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det instabilt och slår runt. Vi har bilfärjan Jan Hewelius och en lång rad andra exempel som visar just detta. Fartyget slår runt inom loppet av minuter och kan sedan flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan flyta i timmar, dagar och till och med veckor.
Men som ni alla säkert känner till sjönk Estonia väldigt snabbt, på 40-45 minuter, utan att slå runt, vilket visar att det också måste ha kommit in stora mängder vatten väldigt snabbt under bildäcket. Haverikommissionen förmår inte att förklara hur det gick till, och ledamöter har nu i efterhand erkänt att man misslyckades. Man kunde inte visa hur det här gick till. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att en haverikommission inte klarar av sin viktigaste uppgift.
Därför är det viktigt att granska den här kritiken. Är det så att de internationella institutionerna har rätt, ja, då finns det ju anledning att göra om utredningen. Är det så att de här institutionerna, experterna och professorerna har fel, ja, då är det också ett allvarligt problem. Då har vi en mängd tokstollar runtom som kan hota sjösäkerheten. Oavsett utfallet av en granskning av kritiken är det viktigt för samhället att den granskningen görs.
Det andra stora frågetecknet utgörs av filmmaterial som har spelats in på Estonia under oktober och december 1994. Det finns sekvenser där som är tagna inifrån bildäck på färjan, trots att myndighetspersoner har förnekat att man har varit inne på bildäck. Jag har själv sett det här filmmaterialet. Man hör dykledaren säga: Vi är nu inne på bildäck. Vi rör oss nu inåt på bildäck. Vi får inte gå längre in än 15 meter enligt den överenskommelse vi har.
Varför är det här en viktig fråga att försöka utreda? Jo, man har förnekat att den här stora robotkameran var inne på bildäck, därför att den kan inte ha kommit dit in. Det finns inga öppningar, inga dörrar, inga fönster och inget öppet bogvisir som kunde ha låtit den här stora robotkameran manövrera in här. Om det här filmmaterialet är sant och inte falskt så visar det att det någonstans i vraket finns en stor öppning där robotkameran har kommit in. Det är då viktigt att granska det här materialet och den kritik som har kommit fram.
På filmmaterialet finns också en logg som visar hur kameran rör sig i djupled och i sidled och hur lång tid det tar. Det finns en faktagrupp som utifrån denna logg har rekonstruerat robotkamerans rörelser, och även den rekonstruktionen visar att kameran tar sig in genom fartygssidan på bildäck.
Jag tycker att det är viktigt att vi granskar den här kritiken och den här rekonstruktionen. Är rekonstruktionen riktigt gjord? Visar filmmaterialet det som man säger på filmmaterialet, det vill säga att filmen är inspelad inne på bildäck, ja, då bevisar ju det i så fall att det finns ett hål i fartyget som Haverikommissionen inte har nämnt med ett ord, men som i så fall skulle kunna förklara hur stora vattenmängder kommit in i fartyget under kort tid.
Oavsett om det här är ett förfalskat filmmaterial från myndigheterna eller om det är ett riktigt filmmaterial är det viktigt att granska materialet och att komma till klarhet om vad det är som visas. Vi kan ju inte bara acceptera att här finns ett filmmaterial som visar någonting som egentligen skulle vara omöjligt men som, om det är riktigt, kanske ger en helt annan förklaring till det snabba sjunkningsförloppet.
Jag har svårt att förstå varför till exempel Centerpartiet inte vill att det här materialet ska granskas. Vad är skälet till att man absolut inte vill se ifall det är riktigt eller inte?
Det tredje stora frågetecknet, fru talman, gäller den noggranna inspektion som gjordes av Estonia timmarna innan hon lämnade Tallin för sin sista resa. Det svenska sjöfartsverket hade två inspektörer på plats i Tallin som gjorde en noggrann inspektion tillsammans med sina estniska kolleger. Under den här inspektionen, som protokollfördes, fann man inte mindre än 14 fel varav fem var av så allvarlig karaktär att fartyget enligt internationella sjölagar förbjöds att lämna hamn innan felen hade åtgärdats. Vi vet alla att fartyget inte stoppades, utan fartyget lämnade hamn trots att man inte hade tillåtelse till det. Vi vet vad som sedan hände.
Det som är allvarligt med det här är att man i Haverikommissionens rapport har publicerat ett protokoll från inspektionen men det protokollet har manipulerats. Utskottet har haft möjlighet att ta del av de här protokollen som funnits på en lång rad hemsidor - bland annat på Sveriges Radios hemsida. Till exempel har man tagit bort notapparaten, så den som läser Haverikommissionens rapport kan inte se att de här felen skulle ha inneburit att fartyget inte fick lämna hamn. Man har tagit bort hänvisningarna till de paragrafer som skulle ha åberopats.
När man läser Haverikommissionens publicerade protokoll kan man som läsare tro att fartyget var sjövärdigt. Det här protokollet, som publicerades, är också det enda dokument som Haverikommissionen lutar sig mot när man påstår att fartyget var sjövärdigt.
I de här protokollen - man har också hittat andra - kan man se att det svenska Sjöfartsverkets logotyp har tagits bort, så den som läser Haverikommissionens rapport kan inte heller se att det var det svenska Sjöfartsverket som var ansvarigt för inspektionen.
Vi som har skrivit denna motion vill att man ska granska vad det här handlar om. Vem är det som har sett till att ett protokoll där viktig information tagits bort publiceras i Haverikommissionens rapport? Det dokument som publiceras ger nämligen en bild av att fartyget var sjövärdigt, precis som Haverikommissionen hävdar. Men i originalprotokollet ser man att det var motsatsen som gällde. Fartyget var icke sjövärdigt. Det skulle ha förbjudits att lämna hamn. Vem är det som har tagit bort det svenska Sjöfartsverkets brevhuvud? Vad har syftet varit?
Det här är viktiga frågor att söka svar på. Denna punkt har bland annat professor Anders Ulvarsson på Chalmers skeppstekniska institution varit oerhört kritisk mot. Han har påstått att den internationella haverikommissionen kommer med vilseledande information.
Kan vi acceptera detta? Nej, självklart inte.
Här är det viktigt att granska och att komma fram antingen till att det är helt riktigt - att det är andra omständigheter och att Haverikommissionen har rätt och Ulvarsson och andra experter fel - eller också till att de har rätt. Då finns det grund för att allvarligt ifrågasätta Haverikommissionens slutsatser som helhet.
Jag vill ställa en konkret fråga till Moderata samlingspartiet, som ofta talar om vikten av medborgarnas rättssäkerhet: Kan man tala om rättssäkerhet när bevisligen felaktigheter publiceras i en haverikommissions rapport som gör att man får ett helt annat intryck än det som verkligen var verkligheten?
Inledningsvis hörde vi här från Carina Moberg att frågan ligger på regeringens bord. Vi hörde också Erling Bager från Folkpartiet väldigt engagerat säga att säkerheten måste sättas främst. Någon senfärdighet från regeringen får icke accepteras, sade han. Vad vi alla kan konstatera är att regeringen inte har förmått att ta tag i de här frågorna, inte har förmått att ta tag i den väldokumenterade kritik som förts fram. Man har varit passiv, och den passiviteten gör att ansvaret faller på oss i Sveriges riksdag att göra det som regeringen inte har förmått att göra, nämligen att besluta om att de här frågetecknen måste granskas, att den här kritiken måste granskas, för det handlar om rättssäkerheten och om den framtida sjösäkerheten.
Jag vill fråga utskottsmajoriteten vad det är som är problemet. Vad är det som är så farligt med att granska den här kritiken? Carina Moberg sade att motionen och yrkandet här är identiska med vad som tidigare lagts fram. Det beror på att utskottet i sin tidigare sammansättning inte förmådde att med ett enda argument i sak avstyrka motionen. Man avstyrkte den, men utan argumentation. Därför läggs samma motion fram igen.
Min fråga till utskottsmajoriteten blir således väldigt konkret: Vad är problemet med att granska de här tre väldokumenterade punkterna? Vi ser ju att det handlar om oegentligheter, och vi vet att det handlar om rättssäkerhet och sjösäkerhet. Det är inte förenat med stora kostnader. Dessutom vet vi att regeringen inte gör någonting. Vad är problemet?
Jag tror att det är många - på tidningar, i anhöriggrupper och bland överlevande - som ställer sig just frågan: Vad är problemet?
Det finns en obehagskänsla. Svenska Freds polisanmälde Bofors för vapensmuggling 1984. Ingen ville ta i de frågorna ens med tång.
Regeringen ville inte ta i detta. Ansvarig myndighet ville inte ta i det. Sveriges riksdag ville inte ta i det. Där var det andra krafter som drev frågan vidare till dess att fällande domar föll i december 1989.
Men hade det gagnat samhället om man inte hade tagit tag i detta? Hade det gagnat samhället med ett företag som begick kriminell verksamhet? Hade det gagnat samhället med en verksamhet som gick emot svensk utrikespolitik? Naturligtvis inte.
När det gäller Osmo Vallo-fallet ville många att man inte skulle göra någonting. Myndigheter klarade inte av det. Regeringen klarade inte av det. Det var andra som drev detta.
Hade det gagnat samhället att inte utreda ansvaret för vad som hänt? Nej, naturligtvis inte.
Svaret på den fråga som många ställer sig om när fallet Estonia ska läggas till handlingarna vilar på oss i Sveriges riksdag. Precis som skrevs på DN:s ledarsida kommer Estoniaaffären att förbli ett sår i det svenska samhället, en politisk skandal. Ett sår som man inte gör rent förblir en varböld i det svenska samhället. Därför har vi, ärade ledamöter, allt att vinna på att granska den här kritiken och försöka få det här såret att bli rent, så att vi slipper dras med det i framtiden och för att på samma sätt som med Svenska Freds polisanmälan eller med den utredning av Osmo Vallo-fallet som slutligen genomfördes också kunna lägga fallet Estonia till handlingarna med hedern i behåll.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 3. Jag ser fram emot att från de ledamöter som jag tilltalat få höra svaren på mina frågor.
Anf. 197 ANDRE VICE TALMANNEN:
Innan vi går vidare ska jag påminna ledamöterna om att i det här läget, när vi har den här typen av debatt, är inledaren inledare för hela utskottet och har alltså inte möjlighet att svara på någon typ av frågor, utan i så fall får majoritetsföreträdaren, som så småningom kommer upp, svara på frågorna.
Anf. 198 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Fru talman! Haven känner inga gränser. ...
Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 220 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman, ärade ledamöter och övriga åhörare! Jag har nog gjort den noteringen att trafikutskottets betänkanden som i någon mån innehåller Estoniamaterial brukar ligga ganska sent på dagen, så där när skymningen faller på. Jag hoppas bara att det är en tillfällighet.
Fru talman! Ånyo står vi inför ett betänkande från trafikutskottet där frågan om M/S Estonias förlisning den olycksaliga natten till den 28 september 1994 behandlas med en något trött axelryckning. Jag kan, fru talman, tyvärr inte värja mig från intrycket att utskottet inte vare sig vill, orkar eller förmår sätta sig närmare in i de faktiska omständigheter som kringgärdar denna djupt tragiska olycka som inträffade på grund av bristande sjösäkerhet. Det är en olycka som blev ett nationellt trauma och som förvandlades till något av en politisk skandal, för att nu tala med Dagens Nyheters huvudledare den 30 april i år.
Det är en skandal när berörda ledande och ansvariga företrädare för regering och myndigheter uppenbarligen inte synes villiga och beredda att vända på alla stenar för att få fram en korrekt bild av fartygets alldeles överraskande snabba sjunkförlopp. Här sammanfaller ett högst påtagligt och oavvisligt rättssäkerhetsintresse med ett lika oavvisligt sjösäkerhetsintresse.
Få internationella haverirapporter har av den internationella sakkunskapen blivit så förkrossande kritiserad som Joint Accident Investigation Commissions, JAIC, slutrapport rörande orsakerna till M/S Estonias undergång. Inför denna kritik ställer sig regering och berörda myndigheter kallsinniga.
Regeringen har visserligen i ett anslag till Verket för innovationssystem, Vinnova, uppdragit åt verket att forska för utveckling av en säkrare sjöfart, men leta efter den felande pusselbit hos Estonia som möjligen skulle kunna bidra till en ökad sjösäkerhet vill man inte.
Styrelsen för psykologiskt försvar har fått regeringens uppdrag dels att sammanställa en informationsbank med uppgifter om förlisningen, dels att vara kontaktorgan för anhöriga till offer och för överlevande.
En förstudie, som beskriver ett möjligt sjunkförlopp, överlämnades till Styrelsen för psykologiskt försvar i slutet av mars i år. Men den reser snarare fler frågor av saklig och processuell natur än vad den ger svar på sådana. Jämför man så delar av Haverikommissionens slutsatser med delar av den här förstudiens antaganden och slutsatser blir man inte mindre förbryllad. Diskrepansen är bitvis slående. Förstudiens upphovsmän reserverar sig själva bakom ett antal förbehåll, till exempel osäkerhet rörande ritningsunderlaget, i en sådan utsträckning att jag med fog vill ifrågasätta om denna förstudie egentligen har någon närmare relevans eller något intresse i sak att tillföra.
Man kan snarare oroligt fråga sig hur många färjor, fru talman, på Östersjön till exempel som tillåts segla på dispens med vidöppna ventilationskanaler från skrovsida till maskinrum, på sätt som förstudien antyder att Estonia skulle vara byggd. Så får man inte bygga; det kan vara förenat med livsfara vid kraftig sjöhävning och/eller slagsida. Det är alltså en solklar sjösäkerhets- och sjövärdighetsfråga.
Två uttalanden av Haverikommissionens ordförande på den tiden det begav sig är i sig betecknande: dels "Felen på Estonia var inte värre än de man vanligtvis upptäcker på Finlandsbåtarna", dels "Ur teknisk synvinkel är det uppenbart att fartyget inte var sjövärdigt".
I en nyligen utgiven bok, Protokollet, av journalisterna Susanna Popova och Mats Holm granskas ingående den expertkritik som riktats mot utredningen av Estonias haveri och främst Sjöfartsverkets bristande ansvar. Författarnas granskning borde enligt min mening ge omedelbar anledning till en förutsättningslös översyn av såväl sjöfartsverk som sjöfartsinspektion.
På enighets- och konsensusaltaret offras stundom tyvärr den fulla sanningen, insynen och rätten. Tystnadens konformism lägrar sig över tjänande andar. Jag noterar att ingen av trafikutskottets ledamöter har begärt replik på Lars Ångströms frågor, som han reste i sitt huvudanförande. Det är djupt beklagligt, fru talman, därför att det drabbar oftast oskyldiga människor. Men ännu finns chansen att skingra dimmorna kring detta "spökskepp". Det kräver dock full öppenhet utan prestige. Och här borde vi politiker kunna visa tjänstemännen vägen!
Vi är skyldiga dagens och morgondagens färjeresenärer att göra allt som står i vår förmåga för att öka säkerheten ombord på sjön. Estonia ruvar alltjämt på en gåta som i sjösäkerhetshänseende väntar på sin lösning. Det borde en majoritet av riksdagens ledamöter besinna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3, i vilken det föreslås att internationella oberoende sakkunniga tillkallas för att granska relevansen i expertisens kritik av Haverikommissionens Estoniautredning.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut den 23 maj 2003
Punkt 4 (M/S Estonias förlisning)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, mp)
Votering:
236 för utskottet
41 för res. 3
1 avstod
71 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag (dvs ingen kompletterande Estoniautredning)
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 40 m, 39 fp, 24 v, 15 c
För res. 3: 2 m, 25 kd, 1 v, 13 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 26 s, 13 m, 9 fp, 7 kd, 5 v, 7 c, 4 mp
I Sveriges Riksdag är röstning ej hemlig utan varje enskild ledamot är tvingad att meddela hur hon/han röstar, vilket utsätter ledamoten för risk att mobbas om hon/han ej röstar rätt.