Det största maritima bedrägeriet i alla tider - Om 'Estonia' på svenska
Riksdagsdebatt 10 februari 2009

Home

About us

Services

Contact info

News

Order books

Assbook


Estoniaolycksutredningen 1994-1997 diskuteras fortfarande i Sveriges Riksdag i februari 2009. I sedvanlig ordning hänvisas aldrig till Heiwa Co:s uppgifter:

Heiwa Co:s föreläsningsturné i Estland i november 2008 anges vara en annonskampanj ... och här? Klart att Heiwa Co:s turné i Estland annonserades i media och fick god uppmärksamhet.

Oavsett detta lilla fel, kan konstateras att Tolgfors fortfarande hävdar att Sjunkförloppsstudien bekräftar i allt väsentligt den internationella haverikommissionens slutsatser och Vi har nu tre rapporter som i huvudsak är samstämmiga när det gäller sjunkförloppet.

Det finns naturligtvis inga bevisade uppgifter om det. Varför ljuger Tolgfors i Riksdagen? Vi har nu tre rapporter om sjunkförloppet; JAIC:s som ej anger något sjunkförlopp, SSPA:s som anger snabb slagsida, kapsejsning och flytläge upp och ned och sedan sjunkning av okänd orsak, och HSVA:s som anger långsam slagsida, ingen kapsejsning och sjunkning, p.g.a. att vatten strömmar in genom ventilatorer 8 meter över vattenlinjen. Allt beskrivet av Heiwa Co. Varför undersöks inte vanligt skrovläckage som olycksorsak? Och att färjan var sjöofärdig - en flytande likkista - vid avgång 1994?

Tidigare debatter har ägt rum 2001, 2002, 2003, 2005, 2006, 2006 och 2008 och regeringen ljuger friskt hela tiden!

 ---

Interpellation 2008/09:291 den 28 januari

Interpellation

2008/09:291 En ny haveriutredning av M/S Estonias förlisning

av Kjell Eldensjö (kd)

till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan M/S Estonia i Östersjön, på internationellt vatten inom finländsk ekonomisk zon. Minst 852 personer omkom; merparten av dessa var medborgare från Sverige, Estland och Finland.

Snart 15 år senare kvarstår frågetecknen kring denna, den största enskilda tragedin i modern svensk historia. Att så har blivit fallet beror inte minst på brister i den offentliga haveriutredningen och den kritik som utredningen ådragit sig.

Sverige och Finland hade till skillnad mot Estland haverikommissioner, men ingen av dessa kopplades in på något sätt när haveriutredningen skulle göras. Någon sjöförklaring ägde aldrig rum. I stället tillsattes Joint Accident Investigation Commission (JAIC) med handplockade företrädare från de tre länderna med uppgift att fastställa haveriorsaken eller -orsakerna.

I december 1997 lade gruppen fram sin rapport. Den blev snabbt utsatt för hård kritik av såväl inhemska som utländska sakkunniga med avseende på metodik, resonemang och slutsatser. Efter att så många år gått hade det varit önskvärt att få frågetecknen utredda, men myndigheters och andras sätt att hantera situationen har många gånger tvärtom förstärkt frågetecknen eller gjort dem fler. Märkliga sekretesshänvisningar, förkomna dokument och handlingar, ja till och med förstört utredningsunderlag är exempel på händelser som i stället för att inge förtroende ökar oron.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt att frågan blivit föremål för upprepad behandling i Sveriges riksdag. Som riksdagsman skrev exempelvis nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors i en enskild riksdagsmotion (2004/05:T320) att ”en ny haveriutredning skulle kunna göras på handlingar eller tekniska undersökningar av internationella och oberoende experter” och att ”en ny haveriutredning skulle göras på ett sätt som tar hänsyn till den utlysta gravfriden över vraket, samt Estlands och Finlands inställning”.

På grund av kritiken har vissa mindre delstudier kommit till stånd under årens lopp, som till viss del kunnat kasta ljus över en eller annan enskild oklarhet, men någon ny och grundlig genomlysning av hela haveriet har inte ägt rum, trots att övervägande skäl talar för det.

Den senaste forskningsstudien lades fram den 5 maj 2008 och berör M/S Estonias sjunkförlopp där tre olika forskningskonsortier utifrån sina specialkompetenser belyste olika moment av och i sjunkförloppet.

Vid modelldemonstrationerna visades med all önskvärd tydlighet att fartyget kapsejsade, vilket fartyget – enligt den officiella haveriutredningen (JAIC) – inte gjorde i verkligheten. Vidare klargjordes att de tre personer som uppehöll sig i fartygets maskinrum vid den inledande slagsidan måste ha lämnat maskinrummet senast kl. 01.06–01.07 och inte som JAIC anger kl. 01.23 eller senare. Exemplen visar inte bara för sakkunniga att JAIC är behäftad med allvarliga brister.

Den 1 oktober 2008 besvarade försvarsministern min skriftliga fråga (2008/09:34) Klarhet kring Estonias förlisning: ”Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta i syfte att vinna ökad klarhet när det gäller M/S Estonias förlisning?”

I sitt svar menade försvarsministern bland annat: ”Av studierna som redovisades av konsortierna SSPA Sweden AB och HSVA (Hamburgische Schiffbau-Versuchsanstalt GmbH) den 5 maj 2008, framgår att sjunkförloppet i allt väsentligt följer det scenario som presenterats i den internationella haverikommissionens (JAIC) rapport. På ett antal punkter har konsortierna haft möjlighet att fördjupa analysen jämfört med vad JAIC gjorde. Konsortierna konstaterar bland annat att sjunkförloppet påbörjades tidigare än vad som anges i JAIC:s rapport. Orsaken till M/S Estonias förlisning ifrågasätts dock inte i konsortiernas studier och dessa bekräftar därmed JAIC:s slutsatser.”

Jag konstaterar tvärtom att, för det första, sjunkförloppet inte alls ”i allt väsentligt följer det scenario som presenterats i JAIC:s rapport”. Modellen kapsejsade, vilket inte det verkliga fartyget gjorde, enligt JAIC. För det andra ingick det inte i konsortiernas uppdrag att granska orsaken till M/S Estonias förlisning, varför den frågan över huvud taget inte är belyst av konsortierna.

Även om konsortiernas forskare uttalar att det mest sannolika sätt på vilket färjan sjönk överensstämmer med den beskrivning som gjordes av den officiella haveriutredningen (JAIC), vill man inte utesluta att förloppet kan ha varit ett annat. Flera oklarheter vid studierna och av vittnesförhör ger stöd för forskarnas slutsats att det krävs nya dykningar och inspektion av fartygsskrovet för att om möjligt nå klarhet. Det är dessutom forskarnas uttryckliga och entydiga rekommendation.

Det står nu också klart att en majoritet av de anhöriga till de omkomna inte motsätter sig dykningar för att vinna ökad klarhet om haveriorsaken. Svenska kyrkan har, genom ärkebiskop Anders Wejryd, sagt sig kunna acceptera undantag från gravfriden för att söka efter tydligare orsakssamband, om dykningar kring och dokumentation av fartygsskrovet sker på ett pietets- och ansvarsfullt sätt.

Den estniska regeringen har, genom uttalanden av sin justitieminister, ställt sig positiv till nya undersökningsdykningar och den biträdande estniske riksåklagaren anser det rent av nödvändigt för att bland annat klara ut varför vittnesuppgifter inte stämmer med beskrivningar i JAIC:s rapport. Jag noterar också att anhöriga till de ester som omkom vid Estonias förlisning genomförde en veckolång annonskampanj under vecka 48 år 2008 i estnisk press med krav på en ny internationell utredning.

Med anledning av vad jag ovan anfört vill jag rikta följande frågor till försvarsministern:

Gör statsrådet bedömningen att en fartygskatastrof av Estonias omfattning kan passera utan att orsaker till och ansvar för det som inträffat grundligen fastställts?

Menar statsrådet att orsaker och ansvar redan är fastställda, och vad grundar statsrådet då sin bedömning på?

Måste den svenska regeringen invänta initiativ till en ny grundlig utredning från annat land, eller avser statsrådet att ta ett eget initiativ?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att inte endast den mest sannolika förklaringen till M/S Estonias förlisning ska fastställas, utan – när det finns uppenbara möjligheter och skäl att göra det – att en mera entydig sanning ska sökas och fastställas?

Inkom: 2009-01-28

Sista svarsdatum: 2009-02-18

Besvarad: 2009-02-10

---

Riksdagens snabbprotokoll

2008/09:67

Tisdagen den 10 februari

Kl. 13:30 - 22:14

...

17 § Svar på interpellation 2008/09:291 om ny haveriutredning av M/S Estonias förlisning

Anf. 123 Försvarsminister STEN TOLGFORS (m):

Fru talman! Kjell Eldensjö har ställt frågor till mig om haveriutredningen av M/S Estonia. Frågorna handlar bland annat om vad som kan utläsas ur sjunkförloppsstudierna och forskarnas slutsatser. Vidare berör Kjell Eldensjös frågor gravfriden samt orsaker och ansvar i samband med en katastrof av Estonias slag. Slutligen frågar Kjell Eldensjö om jag ämnar vidta åtgärder för att söka och fastställa en mer entydig sanning.

M/S Estonias förlisning hösten 1994 är en av de värsta katastrofer som Sverige har drabbats av. Den kom starkt att påverka det svenska samhället. Andra länder drabbades också, inte minst Estland och Finland.

Som framgår av mitt svar på tidigare frågor från Kjell Eldensjö om M/S Estonia har två studier av fartygets sjunkförlopp genomförts som i allt väsentligt bekräftar det händelseförlopp som enligt den internationella haverikommissionen (JAIC) orsakade M/S Estonias förlisning. Konsortierna som har genomfört studierna har bland annat använt ny teknik för att förstå sjunkförloppet. Av studierna framgår att sjunkförloppet i huvudsak följer det händelseförlopp som presenterades i JAIC:s rapport. Därmed finns tre oberoende utredningar som huvudsakligen ger samma bild av olyckans förlopp.

De ytterligare kunskaper kring sjunkförloppet som eventuellt skulle kunna nås om delar av vraket hämtades upp och nya dykningar genomfördes måste vägas mot gravfriden vid vraket. Gravfriden vid Estonia är skyddad i svensk strafflagstiftning efter en överenskommelse med Finland och Estland, som har motsvarande regler för gravfriden. Även andra länder har antagit bestämmelser kring gravfriden vid Estonia. Ytterst handlar skyddet för gravfriden om respekt för offren och deras anhöriga.

Anf. 124 KJELL ELDENSJÖ (kd):

Fru talman! Tack, försvarsministern, för interpellationssvaret! Den fruktansvärda förlisningen av färjan Estonia i september 1994 har nu i snart 15 år gett upphov till många spekulationer och en stor mängd frågor om olyckans förlopp, färjans skick, exakta tidpunkter, sjunkförloppet med mera. Framför allt handlar det om vad som var den utlösande orsaken till förlisningen.

Under åren som gått har Estoniakatastrofen varit uppe ett flertal gånger i riksdagen. Bland annat skrev den nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors som riksdagsledamot en motion 2004 med följande förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny haveriutredning av Estoniaolyckan. Flera skäl till en ny haveriutredning framfördes i motionen. Det står till exempel: Det är en fråga om att otvetydigt kunna konstatera varför olyckan ägde rum och varför förloppet såg ut som det gjorde – detta inte minst av hänsyn till dem som drabbades av olyckan.

En av de viktiga oklarheterna var och är fortfarande sjunkförloppet. Av de studier som konsortiet SSPA redovisade framgår bland annat att sjunkförloppet påbörjades tidigare än vad som hade angivits av tidigare utredning, vilket har betydelse för förloppet. SSPA anger att Estonia sjönk cirka tio minuter tidigare än vad haveriutredningen kom fram till. Hur snabbt Estonia sjönk har stor betydelse för teoribildningen av förlisningsorsaken. Ett snabbt sjunkförlopp ger näring till experters övertygelse om att förlisningen berodde på hål i skrovet, också under vattenlinjen.

SSPA:s modellstudier och expertutlåtande visar att JAIC:s haveriutredning inte stämmer med verkligheten. Experten Claes Källström har sagt att de utredningar som hittills har gjorts inte är tillräckliga för att säkert fastställa orsaken. Till Sveriges Radios Eko säger Källström: Vill vi skaffa oss säkerhet i slutsatser måste man faktiskt gå ned och titta på vraket.

Att få fram den enda sanningen i dunklet någonstans när det gäller förlisningen av Estonia har stött på patrull redan från början. Jag vill påminna något om detta. Redan den första dagen efter förlisningen påstod den högsta politiska ledningen att förlisningen berodde på att bogvisiret lossnade och föll av – detta trots att till exempel sjöofficeren Emil Svensson som vid tidpunkten var medlem av regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp redan på olycksnatten påpekade att förlisningsförloppet skedde på ett sätt som om det fanns hål i skrovet under vattenlinjen.

Regeringen deklarerade strax efter förlisningen att färjan skulle bärgas, vilket skulle vara möjligt. Senare kom besked om att Estonia inte skulle tas upp. Varför ändrade regeringen sig, kan man undra. Så kom beskedet att Estonia i stället skulle övertäckas helt och hållet. Varför? När övertäckningen redan hade börjat kom ett nytt besked. Estonia skulle nu inte övertäckas. Varför?

Alla dessa turer ger så klart i sig upphov till spekulationer om att något väsentligt skulle döljas. Vill verkligen inte försvarsministern bidra till att skingra ovissheten genom att man gör en ytterligare utredning med dykningar?

Anf. 125 Försvarsminister STEN TOLGFORS (m):

Fru talman! De senaste åren har två nya expertundersökningar av Estonias sjunkförlopp genomförts av ledande konsortier – SSPA i Göteborg och HSVA i Hamburg. Konsortierna har bland annat använt datasimuleringar och skalenliga modelltester i bassäng för att förstå sjunkförloppet. Man har gått igenom tillgängliga dokument. Internationella forskargrupper har tillfrågats. Intervjuer har gjorts med de dykare som har varit vid vraket.

Detta är exakt vad jag begärde i min motion i riksdagen. Detta har genomförts. Rapporterna redovisar övertygande vad som har hänt. Sjunkförloppsstudien bekräftar i allt väsentligt den internationella haverikommissionens slutsatser.

Den fördjupar kunskapsläget gällande bland annat olyckans tidsföljd och betydelsen av Estonias centralschakt och fönster för händelseutvecklingen.

Konsortierna har inte redovisat några uppgifter som talar för att ett annat slags sjunkförlopp skulle ha utspelats. Det finns vissa skillnader mellan den internationella haverikommissionen och konsortiernas rapporter. Det handlar framför allt om att konsortierna tidigarelägger sjunkförloppet med några minuter och att fartygets slagsida beskrivs ha varit något större än vad haverikommissionen angivit.

Att resultaten skiljer sig åt är inte konstigt om man betraktar att konsortierna har kunnat fokusera helt och hållet på själva sjunkförloppet. De har också kunnat dra fördel av den utveckling av metodik och teknik som skett under de tio år som gått sedan den internationella haverikommissionen presenterade sin rapport. Det var det som var tanken.

Vi har nu tre rapporter som i huvudsak är samstämmiga när det gäller sjunkförloppet.

En viss grad av ytterligare säkerhet när det gäller sjunkförloppet skulle eventuellt kunna nås om delar av vraket hämtades upp och nya dykningar genomfördes. Jag noterar att det sällan nämns att det är det som konsortierna rekommenderar, nämligen att förutom att genomföra dykningar, skära loss fönster och bogramp.

Detta ska dock vägas mot den gravfrid som råder, internationella avtal och att kanske inte alla anhöriga har uppfattningen att det vore att föredra.

Gravfriden gäller inte bara själva vraket utan också ett par kvadratkilometer stort område runt förlisningsplatsen.

I dag är nog bedömningen att vi har kommit så långt som det nu går att komma i utredningen av sjunkförloppet utan att göra åverkan på vraket som att ta upp delar, plocka ut fönster eller ta loss själva rampen.

Anf. 126 KJELL ELDENSJÖ (kd):

Fru talman! Försvarsministern hänvisar till gravfrid och till anhöriga. Jag kan ha en viss förståelse för det. Ärkebiskop Anders Wejryd, har ju sagt att kyrkan kan tänka sig en inspektion av fartyget om det görs med varsamhet och ansvarskänsla så att gravfriden åsidosätts så lite som möjligt. Det är viktigt, kanske främst för de anhöriga, men också för många andra, att man kan klara ut detta fullt ut så att det inte finns några frågetecken kvar över huvud taget.

Estoniafrågan är ju inte vilken fråga som helst. Många människor omkom. Många människor – närstående, anhöriga och andra – vill ha ett avslut. De vill veta sanningen. De kräver, och har rätt att kräva, att staten representerad av regeringen ska göra sitt yttersta för att finna svaret på Estonias förlisning.

Det är också i allra högsta grad angeläget att förstå orsaken till katastrofen fullt ut så att det går att dra slutsatser inför framtiden, det vill säga att få underlag för att kunna förebygga att sådana katastrofer inträffar fler gånger. Det är naturligtvis också viktigt att få ansvarsfrågan utredd.

Fru talman! Sammantaget tycker jag fortfarande att det inte finns skäl att avstå från att göra en ny oberoende Estoniautredning, en utredning som genom dykningar och inspektion av fartygsskrovet och eventuellt genom att ta upp saker och ting från fartyget kan fastslå om förlisningen beror på något annat än att bogvisiret bröts loss. Tvärtom finns det många skäl att göra en ny utredning.

I tv-programmet Uppdrag granskning den 15 oktober 2008 uttalade Sten Tolgfors att ministerns roll är att väga in vad anhöriga tycker.

Jag har förstått, och jag sade det nyligen, att det nämns som skäl för att inte göra dykningar att man måste ta hänsyn till anhöriga för gravfriden. Väldigt många anhöriga tycks inte vara emot dykningar om de kan ge större klarhet i vad som verkligen hände. Sanningen om Estonias förlisning är faktiskt viktigare än allt annat. Sanningen måste upp till ytan.

Jag tror att en majoritet av de anhöriga vill få vetskap om varför Estonia sjönk. Man vill veta det med säkerhet.

Bland annat har 56 anhöriga bara från Lindesbergstrakten så sent som i januari i år skickat ett brev till försvarsministern om att fullfölja den ambition som ministern som riksdagsledamot gav uttryck för i en motion i riksdagen 2004.

Även om det finns några anhöriga som inte vill ha flera dykningar får det väl aldrig stå i vägen för att få så full klarhet som möjligt när det gäller den här stora olyckan. Det är den största sjöolyckan med färja någonsin i dessa farvatten med så många omkomna från Sverige, Estland, Finland och andra länder.

Frågan kvarstår: Tänker inte försvarsministern göra något ytterligare när det gäller den stora olycka som hände med Estonia?

Anf. 127 Försvarsminister STEN TOLGFORS (m):

Fru talman! Om de två nya rapporter som gjorts med den teknik och de möjligheter vi har i dag och som inte fanns förr – vi har till exempel fått nya möjligheter att göra datasimuleringar – hade gått på tvärs mot den internationella haverikommissionens rapport hade jag förstått Kjell Eldensjös frågor. Nu gjorde de inte det. De bekräftade förklaringen. Därför finns det möjligen nu mindre anledning för Kjell Eldensjö att komma med sina krav än före de här två nya rapporterna. De har ju gått i samma riktning. De har fördjupat kunskapen, men i allt väsentligt gått i samma riktning.

Det är en avvägningsfråga.

Det ärkebiskopen talade om att han är öppen för – dock inte föreslog – var en varsam inspektion. Det som forskarna föreslog var att skära loss fönster och bogramp, alltså delar av vraket, och ta upp dem till ytan. Att ta upp delar av vraket är inte en varsam inspektion.

Jag är rädd för att Kjell Eldensjös ambition att det inte ska finnas några frågetecken över huvud taget är väldigt svår att leva upp till. Det är svårt att bevisa vad som inte hände.

Nu har vi tre rapporter som försöker visa vad som, såvitt man kan bedöma givet den teknik och de möjligheter vi har, faktiskt hände.

Dessutom har det gått 15 år sedan olyckan. Det innebär att många av de regler som handlar om sjösäkerhet och som verkligen är ett relevant argument för att förstå olyckan så mycket det går är förändrade i dag. Estonia byggdes för 28–29 år sedan enligt gamla standarder och gick tragiskt under för snart 15 år sedan. Det har skett en utveckling på sjösäkerhetssidan under de åren. Det är bra. Det har ju också varit en ambition, som Kjell redovisar, att försöka dra nytta av kunskapen för att se till att det inte sker igen.

Konsortierna menar att det mest sannolika sjunkförloppet inleddes med att bogvisiret föll av. SSPA-konsortiet talar om the main cause of the ship loss i sin slutsats.

SSPA har också prövat om andra orsaker kan förklara förlisningen. Man har testat olika hypoteser om att hål uppstått i skrovet på olika sätt och att utrymmen under bildäck vattenfyllts. Man har funnit att dessa orsaker inte är troliga.

I och med att konsortierna fokuserat på sjunkförloppet har de inte redovisat någon orsak till att bogvisiret föll av, något som däremot Haverikommissionen gjorde. Man konstaterade att bogvisirets låsanordningar skulle ha varit flera gånger starkare för att det skulle ha funnits en rimlig säkerhetsmarginal för den reguljära trafiken.

Kommissionen menar också att haveriet inträffade under de värsta vågförhållanden som Estonia hade stött på.

Båda konsortierna har gått igenom vittnesmål och gjort intervjuer med överlevande och med dykare som inspekterade vraket 1994. Därefter har man på olika sätt undersökt om det är fysiskt möjligt att fartyget kunde sjunka så snabbt till följd av förlusten av bogvisiret med efterföljande händelsekedja. Svaret på den frågan är ja.

Konsortierna har redovisat det mest sannolika scenariot och de orsaker som ledde fram till olika skeenden i förloppet.

Det scenario som de båda konsortierna, med stöd av vittnesmål, beräkningar och modellförsök, pekar ut som det mest sannolika är konsistent med de orsaker som den internationella haverikommissionen har redovisat.

Av de samtal jag har haft med SSPA framgår att de själva bedömer att deras modellförsök inte visar på några avgörande skillnader gentemot den internationella haverikommissionen.

Anf. 128 KJELL ELDENSJÖ (kd):

Fru talman! Jag vill ytterligare hänvisa till en expert. Efter SSPA:s skalenliga prov uttalade experten Claes Källström att proven inte gav ett entydigt svar på om Estonia sjönk på grund av skador på bogvisiret. För att verkligen kunna bekräfta eller avfärda detta behövs det enligt Källström en ny utredning baserad på dykningar och undersökningar av fartygsskrovet för att kunna eliminera osäkerheten och undanröja rimliga tvivel angående utredningens slutsats att bogvisiret var enda orsaken till Estonias förlisning.

Som jag skrev i interpellationen genomförde anhöriga ester en veckolång annonskampanj i slutet av 2008 med krav på en ny internationell utredning. Enligt uppgift har den estniska regeringen genom uttalanden av den estniske justitieministern ställt sig positiv till nya undersökningar, och den biträdande estniske riksåklagaren anser det nödvändigt.

Hur förhåller sig försvarsministern och regeringen till sådana uttalanden från Estland?

Fru talman! Jag har fått vetskap om att det planeras ett minnesseminarium och ett utgivande av en vitbok för att hedra de omkomna och anhöriga på 15-årsdagen den 28 september 2009 med anledning av förlisningen av Estonia. Jag vet också att det i juni 2008 skickades ett önskemål och en vädjan från en anhörigförening till regeringen att tillskjuta medel för dessa projekt. Något svar har inte inkommit till avsändarna, åtminstone inte för några dagar sedan. De väntar fortfarande på ett sådant. Vad säger försvarsministern?

Med detta avslutar jag min del av debatten och tackar försvarsministern för debatten.

Anf. 129 Försvarsminister STEN TOLGFORS (m):

Fru talman! Jag tror att det är oerhört viktigt att inse, Kjell Eldensjö, att vi hur mycket vi än skulle vilja inte kan återställa sorg eller besvikelse över brister i hanteringen som kan ligga 14–15 år tillbaka i tiden. Vi kan inte ställa det till rätta hur mycket du och jag än skulle vilja det. Jag vet att Kjell verkligen skulle vilja det.

Vi kan försöka använda de verktyg som vi har nu för att vinna ny kunskap. Jag menar att det är precis det som regeringen har gjort. Två nya rapporter bekräftar tidigare rapport från Haverikommissionen men fördjupar och preciserar på vissa punkter det som fanns i den.

Det genomfördes dessutom en workshop, ett seminarium, därefter för att man skulle resonera kring rapporter och slutsatser.

När det gäller Estland talade jag med min kollega. Det är tydligt att detta inte är något krav som Estland driver gentemot Sverige. Det är snarare så att man förhåller sig till hur man hade svarat om Sverige hade velat.

Detta är en katastrof som berörde oerhört många människor i Sverige, bland annat i min valkrets, som Kjell Eldensjö redovisade. Den berörde också väldigt många människor i andra länder. Det var ett stort antal nationaliteter. Vi har också från flera länder gemensamt försökt hantera frågorna, inte minst Sverige, Finland och Estland.

Jag är rädd för att det aldrig kommer att gå att fastställa en entydig och slutgiltig sanning när det gäller förlisningen även om vi skulle göra nya dykningar, vilket jag aldrig krävde i min motion, även om jag har sett att det har hävdats i debatten. Frågetecken skulle ändå kunna kvarstå. Det är därför som jag lyfter fram att det som experterna pekade på var inte bara nya dykningar i allmänhet utan just att man skulle ta bort bitar av vraket och ta med dem upp till ytan. Det var alltså ganska ingripande förslag. Då menar jag att man får resonera kring det. Då blir det en avvägning mellan gravfrid och respekt för de omkomna och för anhöriga och bedömningen om man kan komma något steg framåt i kunskapsläget genom att vidta sådana åtgärder.

Överläggningen var härmed avslutad.

 Tillbaka till startsidan